Boxern Engelaiz Dundra gör skäl för sitt namn när hon dundrar fram så att leran skvätter över den blöta gräsmattan. Hon tvärnitar framför sin husse, sitter blickstilla och väntar på nästa kommando.
Den åttaåriga tiken, som är specialtränad för att söka efter vapen och narkotika, är en av Sveriges omkring 400 polishundar. Men de borde vara fler.
– Generellt så ligger vi aldrig under tio hundar som saknas vid något tillfälle per år, och toppnoteringen är ett behov på cirka 30 hundar. Däremellan pendlar det, säger Jerker Lawesson, chef för Nationella polishundtjänsten.
Polismyndigheten har ett behov av runt 75 nya hundar om året. Omkring en tredjedel kommer från ett samarbete med Försvarsmakten, som föder upp cirka 200 schäfervalpar om året, resten från privata uppfödare.
Framför allt är det så kallade patrullhundar som är svåra att få tag på, den vanligaste typen av polishund som tillsammans med sin förare gör allt ifrån att bevaka demonstrationer till att söka efter försvunna personer. Majoriteten av patrullhundarna är av raserna schäfer eller belgisk vallhund malinois.
– För 20-25 år sedan föddes det runt 7 000 schäfervalpar i landet. I dag föds det 1 500, säger Jerker Lawesson.
Släcker bränder
Dessutom var brukssporten – där man bland annat tävlar med sin hund i sök, rapport och skydd – större förr.
– Det innebar att man som uppfödare kunde ta fram en typ av hund som bättre matchade profilen polishund.
Resultatet blir ett ständigt pusslande för att fylla behovet. Jerker Lawesson beskriver fördelningen av hundarna från Försvarsmakten som att "släcka bränder där det behövs som mest".
– Vi får lägga bra mycket arbetstid på att greppa efter de halmstrån vi kan hoppas hitta. Risken är ju att vi får sänka kvaliteten något för att överhuvudtaget kunna upprätthålla lämpliga numerärer, säger han.
I region Väst gick man nyligen ut med en annons på sociala medier och efterlyste två nya specialsökhundar, som ska ingå i en grupp med fokus på vapen- och narkotikasök. I regionen saknas även tre patrullhundar, och ytterligare vakanser väntas uppstå inom en relativt snar framtid.
– Vi ligger några hundar back hela tiden men det är i normalfallet inget jätteproblem, säger Robert Lindström, inspektör och hundanskaffningsansvarig i regionen.
Allvarliga konsekvenser
Oftast handlar det om en hundförare som har en äldre hund som ska pensioneras, eller en hund med sjukdoms- eller dressyrproblematik.
– Men de kanske kan jobba ett halvår till. Då är det ingen panik och vi kan vänta på rätt hund.
Den yttersta konsekvensen av hundbristen skulle kunna bli att det inte finns hundekipage att skicka ut i skarpa situationer, till exempel för att söka efter en försvunnen person.
– Vi pratar livräddande insatser. Då måste man inte bara ha hund och förare utan ett välfungerande ekipage med en välutbildad hund, för det är tufft både fysiskt och mentalt många gånger, säger Robert Lindström och tillägger:
– Det värsta som kan hända som vi ser är att folk ligger och dör. Dit vill vi inte.
I dag jobbar många hundförare på övertid för att få ihop bemanningen vid stora händelser.
– Går man på en liten styrka så blir det slitsamt, även om man löser uppgiften. Det är en kortsiktig lösning, säger Robert Lindström.
"Något behöver göras"
Robert Lindström ser en poäng i att polisen får hundar både från civila uppfödare och från Försvarsmaktens avelsprogram. Jerker Lawesson på Nationella polishundtjänsten anser dock att lösningen är att utöka avelsprogrammet.
– Vi har fått ett uppdrag att se över vad det får för konsekvenser om vi kan öka den statliga aveln från 200 till 500 valpar. Då hade vi nog täckt större delen av behovet till båda myndigheterna, säger Jerker Lawesson.
Men det finns logistiska utmaningar, avelsanläggningen som används i dag är för liten för att kunna utöka antalet valpar. Dessutom behöver pengar tillföras, konstaterar Jerker Lawesson.
– Men nu har man gläntat på dörren ordentligt i frågan. Båda myndigheterna ska ju växa, så någonting behöver göras.
