Svensk pilgrimsvandring på frammarsch

Vadstena är Sveriges största pilgrimsort. Här bär nunnorna likadana dok som på Heliga Birgittas tid.

Färden i spåren av Nordens första helgon har gått längs glittrande vatten, öppna slätter och på smala skogsstigar. I Vadstena når pilgrimerna sitt mål. Här faller de på knä framför Heliga Birgittas relikskrin.

Men pilgrimsvandringen handlar inte bara om att nå ett fysiskt mål.

Uppbrott i livet

En typisk pilgrim är någon som står inför ett stort uppbrott i livet och vill hitta sin väg. Någon som förlorat en närstående, fått ett sjukdomsbesked eller brutit upp från en relation, berättar Emanuel Eriksson, pilgrimsutvecklare på Pilgrimscentrum i Vadstena.

– Man befinner sig i ett skede i livet där man undrar vad man ska göra med sitt liv. Många är nyblivna pensionärer.

– Men det är även unga människor som precis är klara med sin utbildning, tillägger han och säger att man ser hela spannet av 30-, 40- och 50-årskriser.

Pilgrimen går med längtan i steget. Vandringen är ett sätt att finna svar och få perspektiv på sitt liv. Att ge sig av för att komma hem.

Mats Nilsson är docent i kulturgeografi vid Karlstads universitet. Det som fick honom att intressera sig för ämnet var det motsägelsefulla i att pilgrimsvandringen – som är en i grunden religiös aktivitet – ökar samtidigt som samhället blir allt mer sekulariserat.

– Den klassiska tolkningen – att man vill bekräfta sin tro och få svar ur religionens läror är inte så vanlig. I stället säger man att man vill utvärdera sitt liv och söka sig själv genom vandringen. Man tror att vistelsen kommer att ge det svaret – och i stort sett alla säger att de kommit till svar.

Särskild historia

Även om de som vandrar kanske inte beskriver sig som troende säger Mats Nilsson att många upplever en religiositet i att platserna de besöker är så unika i sin historia.

– Kring en vanlig naturled finns inte så många berättelser. Här vandrar man till en särskild plats, med en särskild historia.

Emanuel Eriksson beskriver pilgrimsvandringen som den lägsta tröskeln till ett andligt sammanhang.

– Vandringen är ett språk du redan har och sedan möter du livet som det kommer.

Ordet pilgrim kommer från peregrinus – det latinska ordet för främling.

– Du lämnar det trygga för att möta det okända. Å ena sidan gör man sig själv till främling, men det finns också en öppenhet för vad man möts av, säger Emanuel Eriksson.

Möten med andra

Trots att många vandrar i ensamhet och tystnad är mötena med andra människor en väsentlig del av pilgrimsvandringen.

Mats Nilsson säger att många beskriver pilgrimskapet som en stor terapiverksamhet.

– Men mer på lekmannanivå. Man kan öppna sig på ett annat sätt och ställa frågor och diskutera med människor man aldrig kommer att möta igen.

Att det växer så stort just nu tror Emanuel Eriksson är en spegling av den tid vi lever i.

– I oroliga tider söker sig folk till de stora sammanhangen. Och vi befinner oss i en tid när de stora frågorna blir aktuella igen.

Pilgrimsvandringen förenar två stora strömningar i samhället – andligheten och längtan till naturen. Den senare kan också kopplas till en annan aktuell rörelse – klimatrörelsen.

I juli startar Walk for future – en pilgrimsvandring från Vadstena till klimatmötet i Glasgow – som knyter samman alla tre.

Flera leder

I Sydeuropa har pilgrimsvandring varit stort länge. Mats Nilsson har i sin forskning koncentrerat sig på den mest kända pilgrimsleden, Camino de Santiago i Spanien.

– Jag började följa utvecklingen i början av 1990-talet. Då var det kanske 10 000 om året som gick den. Nu är det 350 000.

I Sverige etablerades pilgrimsvandringen på 1990-talet och har vuxit och utvecklats främst inom Svenska kyrkan. De stora pilgrimslederna är Birgittalederna som leder till Vadstena och S:t Olavslederna till Nidarosdomen i Trondheim, men det finns även en rad mindre leder.

Mycket av Emanuel Erikssons arbete som pilgrimsutvecklare handlar om att göra vandrandet tryggt och säkert. Pilgrimerna ska kunna hitta dit de ska, det ska finnas mat och någonstans att sova.

– Vi arbetar för att etablera de långväga vandringarna och knyta ihop lederna med Europa inom Sverige.

Trångt i Europa

I takt med att det blir trångt på lederna i södra Europa söker sig allt fler pilgrimer till Sverige.

– Många av de värden man söker finns här – ingen trängsel, orörd natur, vackra rastplatser. Jag tror inte att vi har inte sett den stora ökningen än.

På Camino de Santiago har trycket under högsäsong blivit så stort att många pilgrimer väljer att inte stanna i staden Santiago de Compostela, som annars är vandringens mål.

– Många väljer ett annat slutmål för att Santiago de Compostela inte blir något bra mål för det man själv vill, förklarar Mats Nilsson.

Han berättar också att rusningen gjort det svårt för pilgrimerna att hitta boende. Många måste avbryta sin vandring tidigt på dagen för att inte riskera att stå utan tak över huvudet.

Lugnt i klostret

I Sverige är det ännu ingen trängsel på pilgrimslederna. Innanför Heliga hjärtats klosters svala tegelväggar härskar lugn. Här, vid Ombergs fot, brukar många pilgrimer på väg mot Vadstena stanna till, sitta en stund i kyrkan, vara med på en bön eller fylla vattenflaskorna innan de fortsätter den svettiga vandringen uppför.

Men de blir fler för varje år.

– Pilgrimsvandringen har kommit och vuxit med sådan kraft, säger priorinnan Moder Katarina.

Många som stannar till vid klostret vill också tala med någon om vad de upplevt på sin vandring. Andra vill bara vara tysta.

– Det skapar vänskap att bara vara tillsammans.

De flesta de talar med upplever att de funnit något, även om det kanske inte var vad trodde, berättar syster Gabriella. Och det måste inte vara längden på sträckan man gått som är avgörande, utan den inre resan.

– Vad man söker vet man kanske inte alltid när man börjar. Men man får klarhet vare sig vandringen är kort eller lång.