Magnus Idebro minns mycket väl första gången han deltog i en sökinsats. Det var i slutet av april 2012. En ung man från Nyköpingstrakten hade varit försvunnen ett par veckor när Missing people kopplades in. Magnus som länge hade varit engagerad i olika föreningar på orten fick frågan om han ville vara med i sökandet. Han tvekade inte en sekund. Runt 300 personer från hela landet ingick i sökgruppen. Efter flera dagar hittade de den unge mannen död i ett vattendrag.
– Det slutade inte lyckligt den gången. Förutsättningarna var inte heller så goda. Det var kallt ute och det var alkohol inblandat, säger Magnus Idebro och fortsätter:
– Men oavsett det behöver anhöriga få veta vad som har hänt. Det är viktigt.
Blev ordförande
Magnus hade då ingen tanke på att fortsätta inom Missing people, men redan efter ett halvår fick han rollen som operativt ansvarig i Sörmland och fyra år senare utnämndes han till ordförande för hela organisationen. Uppdraget är helt ideellt och pågår året runt – lön får han från sitt heltidsjobb som projekterare på ett elföretag.
När som helst kan det komma ett meddelande om att en person har försvunnit.
– För mig ger det en enorm tillfredsställelse att göra skillnad, och så får man ju motion. Men det hade inte varit möjligt om jag inte haft stöttning av fru och barn, den förståelsen när jag säger – ”nu måste jag åka”.
Under hans tid har Missing people spritt sig i olika former till bland annat Danmark, Storbritannien och Tyskland. Samtidigt har organisationen närmast exploderat i Sverige. I dag är det en folkrörelse med runt 68 000 medlemmar. Det har i sin tur inneburit nya utmaningar, bland annat för att få alla att dra åt samma håll.
Vilka problem kan uppstå?
– I en grupp kan det bli smågnabb. Som ”min hund är bättre än din hund”. Eller att någon vill söka på andra ställen. Men det är sällan några större problem. Vi har en värdegrund och en handbok. Följer vi den gör vi ett bra sök.
– Vi har ofta ett bra samarbete med polisen och är noga med att inte vara i vägen för dem. Sedan har vi många gånger helt fria händer också.
Han förklarar att alla som har fyllt 18 år får vara med i Missing peoples sökgrupper. Det som krävs är en stor portion empati och att man ser att insatsen är värdefull.
– Men det passar inte alla. Som sökare måste du vara medveten om att det man hittar både kan vara sorgligt och otäckt.
Många återfunna
Den positiva sidan överväger ändå stort. Statistiken visar att andelen funna personer i dagsläget ligger på åttio procent. Enligt Magnus Idebro beror det bland annat på att kunskaperna inom Missing people har ökat kring hur människor kan tänka och agera i olika situationer.
– Där är dementa personer svårast. De är ofta irrationella och kan gå vilse mitt i stan, eller så tråcklar de in sig i snår och buskar och kommer inte ut på egen hand. Den största faran är att sökarna tänker ”hit kommer inte en människa in”. Men det gör de.
Värst är det när barn försvinner, vilket lyckligtvis är ganska sällsynt, enligt Magnus. I de fallen handlar det ofta om att barnet kanske har blivit ovän med sina föräldrar, stuckit iväg och gått vilse.
– Då får man använda andra tips och tricks. Kanske locka fram med glassbilen.
Svårt att hitta
Apropå barn berättar han om en händelse från 2014 som etsat sig fast i hans minne. En autistisk pojke hade varit på utflykt med en grupp i ett område utanför Södertälje när han plötsligt försvann. Polisen och Missing people arrangerade snabbt en skallgång.
– Det hann börja skymma och då blir allt i skogen blått, vilket gör det besvärligt att urskilja en person. Jag minns att jag tänkte att det skulle bli svårt. Men klockan elva på kvällen hittade vi honom. Då kände jag: "gud så skönt att vi var där".
Sådana händelser gör att Magnus Idebro aldrig känner att han vill sluta som sökare. Däremot kommer han inte att vara kvar så länge som ordförande. Vad som händer sedan vet han inte än. Men en tanke är att börja inom politiken.
– Det är en dröm jag har. Däremot har jag inte hittat något parti än som jag sympatiserar med. Det är nästa utmaning.
