Forskarstjärnan Katalin Karikó, som snart tar emot Nobelpriset i medicin från kungen, växte upp utan varken rinnande vatten eller tv i den lilla ungerska staden Kisujszallas.
Som dotter till en slaktare var akademiska studier långt från givna. Ändå hade hon sitt mål klart för sig redan från barnsben: att bli vetenskapsman. Mycket tack vare närheten till djurkropparna, och den lilla trädgården vid hemmet som väckte intresse för naturvetenskap.
– När min pappa öppnade upp en gris var jag nyfiken på vad som fanns inuti, till skillnad från min syster som inte alls gillade att se sådant. Och växterna i vår vackra trädgård ledde till att att jag började läsa böcker om växter, berättar Katalin Karikó på en pressträff inför Nobelfirandet i Stockholm.
Blev besatt
Hon började plugga på universitetet Szeged på 70-talet och fick sedan plats i en forskargrupp. Där stötte hon på det som skulle bli en livslång passion: mRNA – ”budbäraren” av genetisk information.
Hon blev besatt av hur den lilla molekylen skulle kunna utnyttjas för att styra cellerna och därmed användas som ett verktyg mot sjukdom.
Men snart kom ett första bakslag: Karikó blev uppsagd på grund av nedskärningar. Den enda möjligheten att förverkliga sin forskardröm var att söka lyckan utomlands, förstod hon.
Hon skrev brev till olika laboratorier och fick napp i Philadelphia, USA. Med make och en tvååring på armen lämnade hon det kommunistiskt styrda Ungern. Det var bara tillåtet att föra ut en mindre summa ur landet och Karikó sydde in runt tusen dollar i dotterns teddybjörn som hon smugglade ut.
Tacksam för motgångar
I USA fortsatte besattheten, ibland sov hon på labbet. Men även bakslagen fortsatte. Gång på gång fick hon avsluta sina anställningar och avslagen på ansökningarna om forskningspengar hopade sig i byrålådan.
I dag säger hon att åren av motgångar lärde henne att hantera misslyckanden.
– Jag hade inte varit här annars.
Vid ett bakslag har Katalin Karikó alltid fokuserat på vad hon kan göra härnäst.
– Jag har inte lagt tid på att tycka synd om mig själv, säger hon från podiet.
Bredvid henne sitter Drew Weissman. De delar på priset och har forskat tillsammans i decennier. Intrycket är att de knappast kunde vara mer olika.
– Jag är blyg och tyst, medan "Kati" är utåtriktad och pratsam. Men vi båda är intresserade av hur saker fungerar, säger Weissman till TT efter pressträffen.
Att de möttes på University of Pennsylvania, där hon till sist hamnade, var ren slump. De väntade på utskrifter vid kopieringsmaskinen, började småprata och upptäckte liknande intressen. Kanske hade mRNA-vaccinerna inte sett dagens ljus om kopieringsmaskinen inte varit så långsam?
– Någon hade säkert kommit på idén för eller senare, men att vi träffades gjorde att det gick snabbare, säger Weissman.
Känslosamt att få sprutan
Det dröjde länge innan de fick pengar och erkännande för sin forskning, men drygt två decennier efter det där mötet har deras arbete lagt grunden för mRNA-vaccinerna som räddat miljontals liv.
Under pandemin fick pristagarna själva sina första doser mRNA-vaccin på universitetet där de gjort sina upptäckter.
– Vi fick vaccinet tillsammans, efter att Drew insisterat på det, säger Katalin Karikó.
När sprutan trycktes in i armen virvlade tankarna i huvudet.
– Jag tittade på nålen med vaccinet – och tänkte på vad som är i det. Det var... känslosamt, säger hon.
– Särskilt känslosamt var det när vi gick genom rummet. Någon sade att "här är de som bidragit till vaccinet" och alla ställde sig på rad och klappade händerna. Då började jag gråta.
