"Jag trodde inte att jag räckte till"

"Kan vi skjuta på intervjun en kvart?" Det är Maria Kulle som undrar i ett sms. Hon behöver fixa en grej.

– Det brukar vara så för mig, förklarar hon senare.

– Det dyker alltid upp något. Nu har vildsvinen varit framme och bökat på det nysådda, så jag måste ringa jägarna.

Maria Kulle är inte enbart skådespelare utan också lantbrukare. Hon driver gården Krontorp i Halland som hon tog över efter sin mor 2010. Modern födde bland annat upp hästar och det gör Maria också, men i mindre skala.

– Jag fyller ju 60 nu och försöker hålla igång ridningen så att jag inte ska bli ängslig och sluta. Några gånger i veckan försöker jag ge mig ut. Men i perioder när jag skådespelar försöker jag ta det lite lugnare. Då vill jag inte riskera en föreställning genom att ramla av och skrapa näsan.

För närvarande har Maria Kulle uppehåll från både film och teater. I mars avslutade hon turnén med ”Jag är också en främling här”, en föreställning där hon sjunger sånger av den tyske tonsättaren Kurt Weill.

Sedan kom coronakrisen. Förhoppningen är nu att hon ska kunna börja repetera ”Vem är rädd för Virginia Woolf” på Helsingborgs Stadsteater i augusti. Premiären är satt till den 26 september.

– Efter det ska jag medverka i en version av Tjechovs ”Tre systrar” med Riksteatern som Sissela Kyle regisserar. Vi måste ju leva som om den här situationen kommer att förändras. Vi måste ha det hoppet.

Ständigt bedömd

Redan som barn fascinerades Maria Kulle av teaterns värld. Men när vuxna frågade vad hon ville bli och hon förläget viskade ”skådespelare” fick hon höra att hon nog var för blyg.

Det tyckte pappa Jarl Kulle var dumheter. Alla skådespelare är blyga, förklarade han, men de gömmer sig i sina roller.

– Men när jag blev äldre avrådde han mig faktiskt. ”Jag unnar dig inte ett så slitsamt yrke. Och man blir ständigt bedömd”. Jag blev oerhört sårad, för jag trodde att han inte tyckte jag höll måttet.

Maria visste ändå vad hon ville. Hon sökte till Teaterhögskolan, men kom inte in. Hon gjorde ett nytt försök, samma resultat. Hon sökte och fick avslag, sökte och fick avslag och först den nionde gången blev hon antagen i Malmö.

– Jag har en god egenskap, att jag är väldigt envis. Och jag har en dålig egenskap, att jag är väldigt envis, säger hon med ett skratt.

Det var något som inte stämde där i början.

– Jag pressade mig nog för hårt. Jag trodde inte att jag räckte till som jag var. Sedan fick jag god hjälp av skådespelaren Johan Wahlström som läste prov med mig och då kom jag in. Han fick mig att tro att det räckte med Maria.

Starka karaktärer

I dag med 60 års livserfarenhet i bagaget kan hon se att det måste få vara så ibland, att när det inte vill sig så behöver man backa lite och försöka senare. Det kanske inte är rätt tid. Eller man kanske måste gå en annan väg för att nå dit man vill.

– Man behöver inte alltid slå pannan blodig. Livet är inget byte du ska nedlägga. Låt det komma till dig. Jag menar inte att man ska vara som ett rö för vinden, man måste vara sann mot sin övertygelse. Men ibland kan det vara nödvändigt att vänta in livet.

Hade din pappa rätt i att skådespeleriet är slitsamt och att det frestar på att bli bedömd?

– Jag förstår vad han menade. Absolut. Nu kan jag ju se det. Men för mig är det värt det. Det fantastiska med vårt arbete är ju att man har en ny chans nästa föreställning.

Maria Kulles repertoar är bred och hon har spelat en mängd olika sorters karaktärer, från lite hårdföra Emmy i serien ”Fröken Frimans krig” och polischefen Linn i ”Bron” till den lågmälda Anna i filmen ”Fyra nyanser av brunt”. Hon tycker att det är uppbyggande med människor som inte ber om ursäkt för sig.

Har du lätt att hitta den karaktären i dig själv?

– Nej, det vet jag inte. Men det är klart, när man blir äldre vågar man ju förhoppningsvis mer och mer stå upp för vad man tycker och tänker.