Att Carina Seth Andersson skulle bli formgivare som frÀmst jobbar med glas Àr bÄde en tillfÀllighet och inte. Som liten var största intresset att rita, eller sÄ sydde hon eller byggde nÄgot. SjÀlv tror hon ocksÄ att förÀldrarnas tillÄtande instÀllning har haft betydelse. Att Àgna sig Ät nÄgot kreativt och konstnÀrligt sÄgs inte som nÄgot mÀrkligt, Ätminstone inte inom familjen.
ââ Mamma och pappa har alltid lĂ„tit mig fĂ„ hĂ„lla pĂ„ med mitt och inte försökt styra. FrĂ„nsett att min mamma var noga med att jag mĂ„ste kunna försörja mig.
Inre kompass
DÀremot sÄgs det som en aning udda bland kompisarna pÄ Lidingö. NÀr de flesta av dem valde att gÄ direkt till universitetet efter gymnasiet valde Carina glasskolan i smÄlÀndska Orrefors.
ââ Det var mĂ„nga som undrade vad jag gjorde dĂ€r nere i skogen i SmĂ„land. Jag minns att en vĂ€n sa till mig att det var ett slöseri med min tid att gĂ„ dĂ€r. Men nĂ€r jag kom till hyttan var det som att hitta hem. DĂ„ förstod jag att man kunde jobba med det. Men egentligen strĂ€vade jag aldrig efter att bli formgivare, det bara blev.
Hon förklarar det som en inre kompass som var omöjlig att stÄ emot. Den har hon i alla Är litat pÄ och kÀnt sig trygg med.
Efter Orrefors började hon i Anders WingÄrds glashytta i Baskemölla. DÀr var hon i ett par Är och kom dÀrefter tillbaka till Stockholm för att gÄ pÄ Konstfack.
MĂ„nga samarbeten
Under Ă„ren har hon samarbetat med olika uppdragsgivare. Hennes mest omskrivna föremĂ„l Ă€r vasen âDaggâ som hon gjorde i slutet av 2000-talet för Svenskt Tenn. Andra samarbetspartners Ă€r Skrufs glasbruk, Hackmans och Fogia. Sedan ett antal Ă„r har hon formgett bĂ„de textila mönster, glas och andra objekt för Marimekko. PĂ„ meritlistan finns Ă€ven offentlig konst och utstĂ€llningar i New York, Berlin, Paris, Milano och sĂ„ vidare. Hon har ocksĂ„ jobbat som lĂ€rare pĂ„ Beckmans. Hon utnĂ€mndes till Ă rets designer 2017 med motiveringen â⊠den lĂ„gmĂ€lda perfektionismens mĂ€stareâ.
Parallellt har hon hela tiden haft egen produktion i ateljén den gamla porslinsfabriken i Gustavsberg. Just nu ligger fokus bland annat pÄ ett konsthantverksprojekt i Japan. Förutom glas anvÀnder hon keramik, lÀder och trÀ.
VarifrÄn kommer din inspiration?
ââ Jag fĂ„r kraft av nya situationer, att göra saker och trĂ€ffa mĂ€nniskor. Det kan vara ett trĂ€d i skogen och hur det vĂ€xer, ett föremĂ„l jag hittar pĂ„ en loppis eller mĂ€nniskor jag möter. De senaste Ă„ren har jag fĂ„tt mycket inspiration av att vara pĂ„ den japanska landsbygden. Men som vanligt Ă€r det inte extravagansen jag gĂ„r igĂ„ng pĂ„ utan vanliga ting.
En viktig del i skapandet Àr att det inte ska bli för perfekt och tillrÀttalagt. Det mÄste skava lite i sÄ att det blir lite spÀnnande. Det kan vara storleksförskjutningar, material eller ytor. Och Àven om formerna Àr enkla mÄste proportioner finnas dÀr. Det Àr inget man snor ihop pÄ en kvart, sÀger hon.
ââ Det Ă€r min utmaning â att jobba med formerna och reducera utan att ta kĂ„l pĂ„ det. Det Ă€r en svĂ„r ekvation, men en vĂ€ldigt viktig del. Och estetiken gĂ„r alltid före praktiken, Ă€ven nĂ€r jag jobbar med bruksföremĂ„l och objekt.
AnvÀnd det fina
Skillnaderna mellan uppdragsgivare och föremÄl har varit stor under de cirka trettio Är Carina har varit verksam som formgivare. Men den gemensamma nÀmnaren Àr bruksrelationen. Hennes motto Àr att saker ska anvÀndas och inte stÀllas undan i ett skÄp eller bli liggande nÄgonstans.
ââ Om jag hade haft en finservis skulle jag plocka fram den och Ă€ta pĂ„ den varje dag. Jag ska inte dö med den i skĂ„pet utan att den knappt har anvĂ€nts. Sedan ska mina barn Ă€rva den, de kanske tycker att den Ă€r asful och slĂ€nger den.
ââ Man har bara ett liv och dĂ„ ska man anvĂ€nda det man tycker allra bĂ€st om. GĂ„r det sönder sĂ„ har man Ă€ndĂ„ brukat det.