Sjöelefanters sömn har länge varit en gåta för forskarna. Under parningssäsongen kan de sova mer än tio timmar per dygn på stranden – men hur gör de när de är långt ute till havs för att söka föda, ibland uppåt åtta månader i ett sträck?
Nu visar ny forskning att den nordliga sjöelefanten under dessa perioder kan pressa ner sovandet till bara cirka två timmar per dygn. Det är lika lite som den landbaserade afrikanska elefanten, som hittills varit däggdjurens världsrekordinnehavare i forskardokumenterat litet sömnbehov.
Men sjöelefanter kan inte hålla andan två timmar i sträck, så i stället tar de sig upprepade kortare tupplurar under halvtimmeslånga dykningar. När syret börjar ta slut skjuter de snabbt fart upp mot havsytan igen.
"Sjöelefanterna är ovanliga genom att de kan skifta mellan att sova mycket när de är på land, mer än tio timmar om dagen, och två timmar eller mindre när de är ute till havs", säger forskaren Jessica Kendall-Bar i ett pressutskick.
"Farligt att sova"
Varken människor eller djur fungerar utan sömn, men det måste ske under säkra former. Varje art har hittat sin lösning.
Björnar drar sig tillbaka i iden i månader, igelkottar går i nära-döden-liknande vinterdvala i lövhögar och hästar sover på stående fot.
– Förlorar man kontrollen över omgivningen så är det ju farligt att sova i vissa situationer, som att för en människa somna vid ratten när man kör bil, säger Anders Hedenström, professor i teoretisk ekologi.
Valar och delfiner löser problemet genom att sova med en hjärnhalva i taget, vilket gör det möjligt att ständigt hålla ett öga öppet och ha koll på omgivningen.
Vissa fågelarter passar på att sova på höga höjder under glidflygning, medan andra fågelarter kan tvinga sig till vakenhet flera dygn i sträck när de flyttar – men sedan sova desto mer när de är framme. Ett exempel är myrspoven som flyger nonstop mellan Alaska och Nya Zeeland, en färd som tar åtta dygn.
– Man ser att när flyttfåglar anländer efter så lång flygning är det första de gör att ställa sig och sova, snarare än att äta, berättar Anders Hedenström.
I sjöelefanternas fall gäller det att under långfärderna ute på havet inte tappa kontrollen över synen eller andra sinnesorgan nära havsytan, för då riskerar de att bli attackerade av vithajar eller späckhuggare.
Kartlägga sovlandskapet
Jessica Kendall-Bar och hennes kollegor vid University of California i San Diego satte på 13 unga sjöelefanthonor utrustning som liknar den som används i sömnlaboratorier och dessutom annan apparatur för att följa deras rörelsemönster när de simmade över Montereybukten.
Under denna förhållandevis korta tur registrerades totalt 104 dykningar ner mot botten då sjöelefanterna sov. Datan kunde sedan kombineras med tidigare insamlade uppgifter om 334 vuxna sjöelefanters rörelsemönster långt ute till havs och nyligen presenterades resultatet i den vetenskapliga tidskriften Science.
En av poängerna med att kartlägga sömnmönster hos marina däggdjur är att det ger större insikt i hur de kan skyddas. Forskarna bakom studien har velat kartlägga det de kallar sjöelefanternas sovlandskap.
Vanligtvis försöker man skydda de områden som djur söker sig till för att hitta föda, men kanske är platserna där de sover lika viktiga, konstaterar Jessica Kendall-Bar, som nu ska använda samma metoder för att undersöka fler arter.