Svårt bedöma vem som fortsätter slå sin partner

Av drygt 3 000 tidigare dömda för partnervåld begick en av tio den här typen av brott igen under de första två åren i frihet. Det visar en utvärdering som Kriminalvården gjort av sitt riskbedömningsinstrument för återfall i brottslighet, kallat RBM-B. Frågan har varit hur pass bra metoden är på att identifiera dem med störst risk att återfalla.

Merparten av dem som dömts till en påföljd genom Kriminalvården får genomgå en bedömning med RBM-B och utifrån detta delas klienterna in efter en tregradig skala – hög risk, medelrisk eller låg risk för återfall. Resultatet ligger sedan till grund för vilka insatser den dömde får.

– Vi vill genomföra mer omfattande återfallsförebyggande insatser för dem som har högre sannolikhet att återfalla jämfört med dem som inte har så hög sannolikhet att återfalla, förklarar Maria Danielsson, utredare på Kriminalvården.

Specifik kriminalitet

Kriminalvården har självt utvecklat RBM-B och gjorde för några år sedan en utvärdering av hur träffsäkert det var gällande återfall generellt. Svaret blev att det fungerar väl när det gäller att identifiera de som senare visar sig återfalla. Ett problem är dock att det också överinkluderar klienter som faktiskt inte kommer att begå brott igen.

Nu har Kriminalvården precis färdigställt en utvärdering av hur väl RBM-B fungerar vid bedömning av risk för återfall i partnervåld, utifrån ett särskilt mått som fokuserar på olika faktorer som är betydelsefulla vid just den här typen av brott.

– De här personerna kan ha en specifik problematik. Med ett generellt riskmått kan man missa dem som har hög risk för återfall, om det är så att personerna bara ägnar sig åt partnervåld och ingen annan kriminalitet är aktuell, säger Maria Danielsson.

Av dem som återföll hade RBM-B i 9 av 10 fall bedömt att det fanns en förhöjd risk (alltså medel eller hög risk). Andelen återfall var också större ju högre risken bedömts som, enligt studien.

– Det viktigaste är om vi kan hitta att en större andel återfall bland högriskklienterna än hos dem med låg risk. Och det har vi kunnat, så det verkar som att vi kan ha en nytta av att göra de här bedömningarna, säger Maria Danielsson.

Behöver kalibreras

Samtidigt finns även här problemet att för många som inte återfaller pekas ut som riskindivider.

– Det är ganska många som vi överinkluderat, där vi tror att det finns en hög sannolikhet att de återfaller och så gör de inte det. Och då kan man säga att för de här personerna så är det värsta som kan hända att de får en behandling mot en typ utav kriminalitet som de redan har begått, säger Maria Danielsson, och fortsätter:

– Sedan skulle det förstås för Kriminalvården som helhet vara bättre om vi kunde vara mer säkra och kalibrera det här bättre.

Bedömningen är att man inte kan säga att instrumentet fungerar bra, utan utredarna beskriver träffsäkerheten som "måttlig". Men Maria Danielsson säger att de känner sig nöjda med att det finns ett instrument som det går att förlita sig på, även om det kan förbättras ytterligare.

– Det är så med det här fältet att ju mer precist man behöver definiera en grupp, som här riskpersoner för partnervåld, desto svårare blir det.