På samma avgränsade yta i Farsta centrum i södra Stockholm pågår två olika universum. För de allra flesta är det här vilken måndag som helst. Och tunnelbanan går var femte eller tionde minut, som den alltid gör.
Precis utanför ingången till tunnelbanan, under ett träd, ligger blommor och tända gravljus. Marken runt omkring är fylld med meddelanden, skrivna med färgglada gatukritor. En bit upp i trädet sitter en liten lapp, som vid första anblick knappt syns: "Sluta skjut".
– Han gick på vår skola, säger en tjej. Hon torkar tårar från ögonen. Den här gången har det dödliga våldet kommit nära.
Har skakat om
De är flera tjejer som har gått till minnesplatsen tillsammans. På tisdagen får de sommarlov. Händelsen har skakat om i kompisgänget och en tjej säger att hon känner sig mer rädd för att gå ut när det är mörkt.
– Men nu var det inte ens mörkt. Det var ju typ mitt på dagen, säger hennes kompis.
Klockan var strax efter 18 en helt vanlig lördagskväll.
Pang, pang, pang. Och sedan 18 gånger till.
Två döda och två skadade.
Lätt att komma nära
Runt minnesplatsen står människor i alla åldrar, några sitter i barnvagnar och andra står med rollatorer. Fler lägger dit blommor och det är snart inte mycket kvar av gatukritorna.
Efter en stund kommer flera anhöriga till 15-åringen, och lägger blombuketter i havet av rosor och ljus. En av kvinnorna ser sig omkring. Hennes axlar är försjunkna och hon skakar lite lätt i kroppen.
På den lilla ytan står flera poliser, ordningsvakter och en handfull personer i gula reflexvästar. De jobbar med krisstöd på kommunen och hjälps åt att prata med människorna som samlats.
– Det förvånar mig att det är så många unga som vi fått komma nära. De öppnar upp för oss, det är fint. De är ledsna, men mest förbannade, säger en av dem och fortsätter.
– Vi märker att det är fler som vill engagera sig mot våldet.
"Alla undrar"
Ett stenkast från minnesplatsen träffar vi två personer som på olika sätt känner familjen till den döde pojken. Flera gånger återkommer frågan: "Varför?" Alla undrar, men ingen vet. Och det skrämmer, menar de.
– Mitt namn kan inte stå med och jag kan inte vara med på bild. Vi vet inte anledningen till varför det hänt. När man inte vet så blir man rädd för allt. Är det min tur nästa gång?
Kvinnan instämmer och säger att hon inte heller vågar gå ut i medierna med namn och bild. Därför väljer vi att kalla dem David och Maria.
David bor i närheten, men var på jobbet när det hände. Maria bor några stationer bort men har på måndagen åkt till minnesplatsen för att visa sitt stöd till familjen.
– Jag har många klumpar i magen. Det här ska inte få hända. Det är en hemsk känsla. Jag vet att de anhöriga lider inombords och jag lider med dem, säger hon.
– Hela familjens liv har rasat. Det är lite som att de dött själva.
"Jag blir rädd"
David, som själv har barn i 15-årsåldern, berättar att sonen frågat om hans pappa nu kommer låsa in honom i bostaden.
– Det är klart att de ska gå ut. Det är som att han nästan önskar att jag ska låsa in honom, för att min son är rädd att drabbas själv, säger David.
– Jag blir rädd när barnen går ut. Orolig. Man beskriver alltid Sverige som fredligt, men ändå är det så här, säger Maria.