Att vittnen träder fram är grundläggande för att rättsväsendet ska fungera.
– Det är jätteviktigt. Tystnaden kan minska rättsväsendets möjligheter att klara upp brott om det inte finns någon som berättar vad de sett eller upplevt. Annars måste man ha tillräckligt med stödbevisning för att få en fällande dom och det är det inte alltid man har, säger Anna Jonsson, utredare på Brottsförebyggande rådet (Brå).
Rädsla för repressalier
Men myter och rykten om personer med ett skrämselkapital, som kan bero på prat eller på att de verkligen har en förmåga att utöva våld, kan sprida sig i bostadsområden. Det gör att folk drar sig för att vittna, vilket Anna Jonsson och kollegan Johanna Skinnari har sett i sin kartläggning av tystnadskulturen.
– Vi har sett att jättemånga i socialt utsatta områden uttrycker att de vill berätta vad de sett, men att de drar sig för att göra det. De skulle vilja ha fler närvarande poliser i området så att det inte blir så stor grej att prata med polisen, säger Anna Jonsson.
Skam och skuld, rädsla för repressalier och uppgivenhet över att polisen ändå inte kan göra något är några av de starkaste anledningarna. Det har kommit fram när utredarna intervjuat representanter för rättsväsendet, brottsofferjourer, brottsoffer och vittnen.
Dessutom har de genomfört en enkät med åklagare för att se vilka påverkansförsök som de utsätts för.
Snabbare utredningar
Slutsatsen är att det finns en hel del konkreta saker som rättsväsendet kan göra för att få flera att bryta tystnaden. Att tidigt förhöra brottsoffer grundligt, helst redan på brottsplatsen, och att erbjuda vittnen det skydd de behöver är två viktiga faktorer.
– Vi lyfter även fram att det är viktigt att få ner utredningstiderna. Tar det lång tid är det lätt att glömma, många vill gå vidare och dessutom minskar man risken för påverkansförsök om det går snabbt, säger Anna Jonsson.
När det väl drar ihop sig till rättegång kan det vara viktigt att se till att brottsoffer och vittnen slipper möta de misstänkta gärningsmännen för att minska deras obehag.
– Det kan vara väldigt subtila saker som uppfattas som obehagliga – blickar, attityder och att de tilltalade säger saker, säger Anna Jonsson.