Familjen Westrin på Skogsrundan i Hultsfred sätter verkligen skapandet i högsätet. Det har blivit rena rama familjegrejen att skapa konst. Magnus Westrin, allas vår Wesse, svarar för det mesta av hantverket. Det som inte sonen Liam gör förstås. Fru Katarina – Ina – och Bea Dahlgen står för en god del av idéerna. Och, inte minst viktigt, bromsar när det blir lite för vilt i verkstaden.

– Man blir glad av hantverk, säger Wesse, det rensar hjärnan. Och när man får en bra idé till ett konstverk kan en riktigt dålig dag bli riktigt bra.

Och det är som sagt tätt mellan idéerna. Den senaste tiden har det blivit åtskilliga Filurer som sett dagens ljus i verkstaden.

Artikelbild

| Familjen Westrin, Magnus, Liam, Bea Dahlgren och Katarina står hantverket högt i rang. När en idé val slagit rot, blir den snart verklighet.

Filurer, det är vad de små figurerna i konstverken kallas. Streckgubbarna som blivit en signatur för Wesses hantverk.

– Idén till dem har jag lånat, säger Wesse. När jag var liten var "Helgonet" mitt favoritprogram, och han hade en streckgubbe med gloria som sin signatur. Så det var också den första gubben jag gjorde. Den snodde jag ihop av ståltråd och gav till morfar.

Sedan dess har streckgubbarna hängt med och dessutom utvecklats. De har fått ett talande kroppsspråk som understryker budskapet. För ett budskap finns bakom alla grejerna som tillverkas. Ibland väldigt tydligt och i bland lite mer hemligt.

– Ibland är det vara vi själva som vet det, säger Liam.

Artikelbild

| Liam Westrin jobbar på. Riktigt vad det ska bli får vi veta först när det är färdigt.

Men det handlar väldigt ofta om skämt och humor, ett gott skratt är viktigt, tycker hela familjen.

– Om grejerna lockar fram ett skratt hos betraktaren har vi lyckats, säger Wesse.

Artikelbild

| Det är viktigt att tänka utanför ramarna. Det är då de riktigt bra idéerna uppstår.

Men det finns också gott om eftertanke. Som i skulpturen Hämnden där gamla invanda begrepp ställs på huvudet, när metmasken ger igen.

– Vad skulle hända om det blev tvärtom, säger Wesse, vi har ju i alla tider satt mask på kroken när vi fiskar.

Artikelbild

| Underfundigt och humoristiskt. om betraktaren får ett gott skratt, så är målet nått.

Han visar fram en skulptur där metmasken agnat sin krok med en människa.

Till sommaren planerar familjen för sin första vernissage. Det ska inte bara bli en utställning i raden, utan något som går utanpå det mesta.

Artikelbild

| Hämnden. Metmasken slår tillbaka och agnar kroken med en människa.

– Jag tänker mig den någonstans ute i skogen, säger Wesse, i samband med någon av Moppehultsfreds onsdagsturer.

Som inbiten mopedist ser han oanade möjligheter att skapa något som både moppekompisar och andra kommer att uppskatta.

Artikelbild

| I en av krukväxterna surrar en kolibri i äkta plåt. Och utanför trappan sitter en hackspett i samma ädla metall.

– Fast det ska bli både Pommac och jordnötter som på en vanlig vernissage, säger han.

Så i väntan på vernissagen och utställningen råder försäljningsstopp av konsten. Det gäller att få ihop ett lager. Förresten så är familjen sparsam med försäljningen även till vardags. Det är betydligt vanligare att någon lycklig får en present.

Artikelbild

| Rosor av stål vissnar aldrig. Magnus Westrin brukar uppmuntra fru Katarina lite nu och då med presenter.

Men det är själva skapandet som är drivkraften. Att få en idé och göra något av den. Och förstås hantverket. Det betyder mycket.

– Man blir glad av hantverk, återkommer Wesse till gång på gång.

Artikelbild

| Kommentar överflödig.

Han vill gärna se att fler hittar den glädjen. Och han började förstås med barnen. Liam har hängt med i verkstaden sedan han var liten och han lärde sig svetsa redan som nioåring.

– Det var nog ett misstag, säger Wesse, för nu svetsar han bättre än jag.

När en idé väl slagit rot, vill Wesse inte släppa taget, han håller på tills det blir klart. Ett typexempel på det är de små motorerna som drivs med vakuum.

– Jag såg en sådan på Youtube en gång, och tänkte att en sådan vill jag bygga.

Men några vettiga ritningar fanns inte att hitta på nätet. Så jag fick klura i flera veckor innan jag kom på hur det skulle bli.

Vid ett annat tillfälle passade Wesse på att bygga två urverk, som båda drevs av lod. Precis som de gamla moraklockorna på sin tid.