Historien om Hultsfredsfestivalen känner du säkert till. 24 festivaler blev det innan man kastade in handduken efter 2009 års upplaga.

Per Alexanderson var en av grundarna. Han var också delaktig på ett eller annat sätt i samtliga festivaler – antingen som anställd, frilansare eller styrelseledamot. Parallellt hade han uppdrag åt bland annat SVT, Sveriges Radio samt bolag i TV4-familjen. 2003 blev han sedan anställd som festivalgeneral i Malmö.

– Det var min enda chans att få titulera mig general. Mina militära meriter, med betyget 10-7-6 på I 12 i Eksjö, räckte inte till, skojar han.

Artikelbild

| 2011 började förre generalen för HUltsfredsfestivalen, Per Alexanderson, som underhållningschef på Liseberg.

Efter några år i Malmö återvände Per som chef för en då krisande Hultsfredsfestival 2007.

– Man hade tappat tio miljoner och vi skulle ge det tre år för att försöka vända på skutan, men jag kände efter två år att jag inte var rätt person. Det här var en jävligt jobbig tid och oerhört tufft professionellt.

– Det var många som led. Festivalen var ju ett livsverk för så många och utgjorde en stor del av ortens identitet. Det låg miljarder timmar av arbete bakom och helt plötsligt var det bara borta, säger Per Alexanderson.

Tänker du ofta på den här tiden?

– Ibland dyker det upp än i dag, framför allt när man ställs inför tuffa beslut. De här åren präglades ju av just det och av hög hastighet. Allting gick så jävla fort, men det var sjukt roligt. Mycket blev rätt men en del också fel. Visst fanns det en form av konsekvenstänkande, men det kanske inte alltid var så bärande. Haha.

– Det man kan ta med sig är att tänka några varv extra, men visst var tiden med Hultsfredsfestivalen extremt utbildande och som man har haft stor nytta av i fortsatta livet, menar Per.

2011 såg Per en stor annons i Svenska Dagbladet där Liseberg letade underhållningschef. Han sökte, fick jobbet och är kvar där sedan dess.

– Inte underhållschef, som brorsan trodde. Då kan jag lova dig att den här parken hade stått stilla de senaste åtta åren.

– Det är en ynnest att få jobba på en lekplats. Även här, säger han och skrattar.

– Om jag har en dålig dag, är lite småsur och inte fått i mig något kaffe, brukar jag gå ut i parken och uppleva alla våra glada gäster. Det ger energi.

Och framtiden då?

– Jag har aldrig funderat på min framtid, utan det har bara ramlat på. Nu när alla omkring en helt plötsligt är 60 år har jag så klart börjat öppna de där orangea kuverten, men det är den typen av framtidsplanering jag har.