Större lokal behövdes, så Birgitta Fransson flyttade in med sina loppisprylar i makens industrilokal. "Där får jag chans att riktigt breda ut mig", säger hon.
Man kan säga att verksamheten är en kombination av tidsfördriv och möjlighet att ha en fortsatt bred kontakt med människor även sedan Birgitta Fransson pensionerades från jobbet inom skolans värld.
– Jag har alltid varit van att träffa mycket människor hela dagarna, säger hon. Så det blir lätt lite ensamt och tomt, när man slutar jobba. Så ville jag inte ha det, utan mitt intresse för loppis förde in mig på tanken att öppna egen butik.
Det är sex år sedan nu. Verksamheten har vuxit stadigt hela tiden och den ursprungliga lokalen blev med tiden för liten. Nu huserar hon i maken Kjell Franssons större industrilokal, som byggts om för att ge plats åt Birgitta att riktigt breda ut sig.
För det är en mängd prylar. Vissa kommer från det egna hemmet, för att minska lite på trängseln där. För Birgitta har, som hon säger, ”alltid varit en ekorre under 45 år i hus".
Hon får också mycket saker av vänner och bekanta, för den goda sakens skull, och det händer att hon köper billigt på andra loppisar.
– Det som jag tror går att sälja lite dyrare köper jag och lägger på någon eller några tior.
Allt skänks sedan vidare, så Birgitta jobbar efter mottot att "förena nytta med nöje".
Folk uppskattar att intäkterna från loppisen skänks till olika ändamål. 20 000 kronor har det nog blivit per år under de sex år loppisen varit igång.
Birgitta är djurvän i allmänhet och kattälskare i synnerhet så mycket har genom åren gått till Djurskyddet Sverige och katthemmet i Oskarshamn, som hon vurmar särskilt för.
Gåvorna till Barncancerfonden och Cancerfonden är inte att förglömma och Birgitta gör listan längre genom att nämna reumatikerförbundet och hjärnfonden. Diplom i lokalen vittnar om hennes givmildhet.
– Jag har ett konto på banken och pytsar ut lite pengar här och lite där. Det har nog blivit bortåt 20 000 kronor per år, som jag skänkt. Minst.
– Men så har jag gjort några dumma affärer också har jag förstått efteråt, tillägger hon och skrattar. Jag kan ju egentligen inte sådant här, utan mitt intresse för loppisprylar beror nog egentligen mest på att jag tycker det är hemskt när saker slängs. Det kan ju istället ge så mycket glädje åt andra.
Konkurrensen är hård, det finns många loppisbutiker. Hur ser du på det?
– Ja, kanske är det för många. Men jag gör det här för att jag tycker det är så väldigt roligt. Och folk tycks gilla det. Fast nu en tid har kunderna varit färre, de tycks vara lite rädda för coronaviruset.
