Tomtespaning i Rysseboskogen

Tova och Rasmus Elofsson plumsar fram i snön, förväntansfulla och med en iver framkallad av att det kan vara Tomten som varit där.
- Jag gillar Tomten, säger Rasmus.
- Jag älskar Tomten, förstärker Tova lillebrors ord. Men det är lite pirrigt i magen, tillägger hon och tar mamma Helen i handen. Bara för säkerhets skull. Det känns tryggast så.

Dan före dan, före dopparedan. Det är nu det börjar bli lite svårt att sova. Det är det varje jul, när man tänker på allt som ska hända. Granen ska snart kläs med kulor, glitter och en blänkande stjärna i topp. Och önskelistan till Tomten är skriven och klar för att lämnas över.
- Jag önskar mig en radiostyrd robothund, säger Rasmus och plockar fram listan ur fickan. Det är mycket radiostyrt på Rasmus önskelista i år. Racerbilen, skateboarden och helikoptern ska gärna också vara radiostyrda. Och så en lite mer traditionell önskan mot slutet av listan.
- Jag vill ha lego också, ett stenbrott, tillägger han.

Tova önskar sig en märkessköld till alla fina märken hon tagit på simskolan.
- Jag har tagit fem stycken, en hel hand, säger Tova och håller upp sina fingrar. Och så vill jag ha kuddar till min sängsoffa och djurfamiljer, tillägger hon och visar önskelistan som hon hoppas få lämna till Tomten om vi hittar honom.
Det är stora spår i snön. Inte stövlar som till ett tomtebarn precis. Rasmus jämför med sina. Rätt mycket större än hans.
- Mät du Tova, säger han och Tova sätter sin stövel i ett annat hål i snön. Ännu större stövel ska det vara, enas de om innan de ber även mamma Helen att prova. Men också hennes är alldeles för liten.
Det är en stor tomte som varit där. Med stora stövlar har han smugit runt stugan och Rasmus tittar in genom fönstren som för att försäkra sig om att Tomten inte gömt sig där inne.

Vi har gjort i ordning en skål med gröt som Tova ställer på trappan. Gröt lär ju vara Tomtens favoritmat säger de som vet.
- Så gjorde vi på dagis också, säger Rasmus. Där ställde vi också ut ett fat med gröt på trappan.
Det pirrar till lite extra i magen när vi får ögonen på en tomteluva som hänger i ett träd en bit bort. Då har Tomten varit här i alla fall, precis som vi misstänkte och Tova och Rasmus får ny energi att leta vidare. Spåren leder upp i Rysseboskogen med alla sina tallar som sträcker sig mot himmelen.
- Han kanske är inne i luvan, säger Rasmus. Han kanske har trollat in sig dit, tillägger han ivrigt och tar mamma Helen ännu hårdare i handen.

Nu börjar det bli riktigt spännande att gå på Tomtejakt. Det börjar kännas i magen, att han är där någonstans, alldeles i närheten kanske.
- Han fryser nog nu, säger Tova och plockar ner mössan från grenen. Vi bestämmer oss för att ta den med oss. Ifall att vi träffar på honom kan han ju få sin röda luva tillbaka.
- Titta, säger Rasmus och pekar mot andra, mycket mindre spår i snön. Det kanske är Tomtens renar som gått där. Fast jag tror Tomten har en renbil istället.
"Tomten", ropar vi tillsammans och lyssnar en stund. Inget hörs. Det är alldeles stilla i skogen. Men att han är här i närheten, det vet vi alldeles säkert nu. För vid lägerplatsen hittar Tova och Rasmus ett paket, som konstigt nog är till en Niclas.
- Det heter ju våran pappa, säger Tova. Men varför har han skrivit med C. Pappa skriver ju Niklas med K.

Så knackar det inne bland träden.
- Där, säger Tova plötsligt. Tyst, så bara vi kan höra. Där, ser jag något rött, säger hon nästan ännu tystare och pekar mot en sten lite längre bort. Vi böjer oss ner. Sätter oss nästan på huk för att kunna se dit in, dit Tova pekar.
Och visst är det Tomten. Ja, det var han som tappade sin luva när han gick upp i skogen förut, berättar han och paketet måste han tappat när han vilade sig vid lägerplatsen.
- Jag fattar inte att paketet är till Niclas, säger Tova. Det heter ju våran pappa.