Ute vid allfarvägen precis innan kurvan vid sjön Nejern utanför Vena står den blå skylten och visar vägen in. "Kolerakyrkogård" står det. I vår nya pandemi känns det rätt, med ett besök. Ett besök med eftertanke och insikten att det egentligen är mycket lite som är nytt under solen.
Vi svänger in på den lilla grusvägen och kör några kilometer, till det kommer en ny vägvisare. Vi svänger in på en ännu mindre och ännu slingrigare väg genom dimman. Man får känslan av att om en huggorm försöker slingra sig längs vägen, skulle den skada sig allvarligt i ryggen.
Efter en otalig massa kurvor och backkrön finns en ny vägvisare. En något mossbelupen skylt pekar rakt ut i skogen. Eller snarare rakt ut på ett hygge. För skogen som fanns här är borta. Det finns plats att parkera utmed vägen, så vi lämnar den varma bilen och går ut i höstrusket.
I dimman finns först inget som påminner om en kyrkogård, men så, några meter in på hygget sitter en banderoll kvar om ett träd, för att berätta att det är ett kulturlandskap som kräver speciell hänsyn vid avverkning. Ytterligare några meter i in skymtar ett diskret träkors i dimman, som bekräftar att vi är framme vid kyrkogården.
En metallskiva på korset berättar att kolerakyrkogården är sista vilorummet för Samuel Börjesson och Anna-Stina Börjesdotter som avled i oktober 1834.
På den tiden fanns ingen folkhälsomyndighet och ingen Anders Tegnell. Men då liksom nu skedde mycket av smittskyddsarbetet på lokal nivå. Sundhetsnämnder tillsattes i de olika rotarna och de hade till uppgift att bevaka varandra och om någon blev sjuk kontrollera om det var kolera. Var och en hade sina speciella uppgifter om det blev en epidemi, "Om farsoten Cholera inom socknen" berättar Vena Hembygdsförening på en skylt i anslutning till träkorset.
Föreningen berättar också att utsocknes, som inte hade sundhetspass, inte tilläts komma in i husen. En överträdelse bestraffades med böter på ofattbara summan 10 riksdaler banco.
Kolera var ett sjukdomsgissel som slog hårt mot mänskligheten under 1800-talet. Kanske framförallt i städerna, där sjukdomen frodades i de bristfälliga sanitära förhållandena. Men sjukdomen var inte okänd på landsbygden heller. På många håll i landet byggdes speciella kolerakyrkogårdar för att inte behöva köra avlidna så långt och därmed minska smittorisken. Bara i Vena Socken fanns tre olika kolerakyrkogårdar. Men den var bara den här i Igelhult som kom till användning.
Den här kolerakyrkogården vid Igelhult hade troligen fallit helt i glömska om inte Vena Hembygdsförening i början på 1990-talet uppmärksammat den med att sätta upp det lilla träkorset och vägvisarna. Annandag pingst 1991 hölls också en minnesstund här, och det kom att bli lite av en återinvigning.
När vi ändå talar om elände och farsoter, går det knappast att gå förbi spanska sjukan, som blev ett gissel för mänskligheten strax efter första världskriget.
Det är nu ganska precis 100 år sedan spanska sjukan spred sig över världen. Man räknar med att den pandemin varade mellan 1918 och fram till 1920, och någonstans mellan femtio- och hundra miljoner människor i hela världen miste livet under pandemin.
Hultsfreds regemente drabbades hårt. Thorbjörn Svahn, ordförande i Hultsfreds hembygdsförening har läst på och han berättar att i september 1918 var hela 1 200 man på regementet sjuka i "spanskan". Och då fanns det i storleksordningen 2000 personer på regementet.
– Alla byggnader på Hultsfreds slätt fick användas som sjukhus, säger han, de friska soldaterna fick förläggas i tältläger på behörigt avstånd. Men vad jag har läst var det bara 15 man som dog av sjukan.
Statistiska centralbyrån har med utgångspunkt från Riksantikvarieämbetets register tagit fram statistik över ödekyrkogårdar, pestkyrkogårdar och kolerakyrkogårdar. Och enligt den statistiken kan vi räkna 682 pest- och kolerabegravningsplatser. Det finns också 454 ödekyrkogårdar i landet.
De allra flesta begravningsplatserna av det här slaget ligger på landsbygden, ganska långt från dagens bebyggelse. Men det finns undantag. SCB nämner som exempel en park på Östermalm i Stockholm som byggts på en gravplats.
Även vanliga kyrkogårdar som övergivits av olika anledningar finns med i statistiken. Dit räknas exempelvis Gårdveda, även om här finns gravar av senare datum och dessutom ett litet kapell.
