Hela skolan ställer upp för "sin" Ibbe

Gårdagen blev en tung dag för många människor med anknytning till Abrahim Jabateh, eller Ibbe som alla säger. Det spred sig snabbt på måndagskvällen att han skulle till polisstationen dagen efter, för att få veta mer om den stundande utvisningen.
- Han bara grät i telefonen när jag ringde honom, säger vännen Oscar Karlsson, som snabbt tog initiativet till den facebookgrupp som på bara ett halvt dygn fick 400 medlemmar. Jag blev precis chockad, visste inte vad jag skulle säga.
- På det här sättet vill vi visa att vi finns här för honom och vi hoppas fortfarande att han ska få stanna.

Inte många ord
Det användes inte så många ord- och de behövdes egentligen inte heller. För kärleken fanns där. De hade väntat i 45 minuter, alla vännerna när Ibbe kom i bilen tillsammans med sin fosterpappa Håkan Nyblom.
Då var båda trottoarerna vid polishuset kantade av människor. I huvudsak gymnasieelever som bett om ledigt hos rektorn för att få gå ner och visa sitt stöd för Ibbe.
- Jag kunde inte tänka mig något annat, sa Elin Lagergren som initierat den grupp som planerade aktionen.Vi vill visa att det här är fel, därför tror jag nästan hela skolan är här i dag.

Luvan över huvudet
När Ibbe klev ur bilen drog han den tjocka, blå luvan över huvudet. Det såg först ut som om han tänkte gå förbi alla in på stationen. Men så tvekade han när dörren öppnats, vände sig om och såg alla sina vänner stå där.
Då var det något som brast. Han kastade sig i famnen på dem en efter en och kramades. Tårarna föll nedför mångas kinder och den samlade känslan var att "det här kan inte vara sant".
- Det här strider mot alla mänskliga rättigheter, säger Elin Lagergren. Han är så snäll, helt underbar. Ibbe är en kille som känner alla, alla hälsar på Ibbe. Man förstår inte att det här händer. Jag skäms över det sätt han blir behandlad på i Sverige.

Minnen tillbaka
En av dem som stöttade Ibbe var Qamar Tarabeih som gömde sig undan ett utvisningsbeslut så sent som i somras tillsammans med sin familj.
- Alla minnen kommer upp igen. Jag förstår hur han känner. Fast han är ju ensam, så Ibbe har det mycket, mycket jobbigare. Jag hade ju min familj.