Han känns mer igen på rösten än utseendet

Egentligen var hans stora dröm under de tre åren på Centralskolan i Virserum att bli filmregissör. Det blev kilometervis med film under tonåren, många gånger skapad tillsammans med kompisen Sebastian Lopez.
- Järnforsen var bra på så sätt, efter klockan åtta var gatorna tomma på både människor och bilar. Då gav vi oss ut och gjorde filmer.
- Vi var väldigt kreativa. Behövde vi en kamera, lyckades vi alltid låna någon. Behövde vi en bil, så bad vi någon äldre brorsa eller behövde vi en kiosk att spela in i, ja då gick vi bort till kiosken i Järnforsen och frågade om vi fick spela in där efter stängning. Folk tyckte nog det var ganska kul att det hände något, men vi var nog ganska jobbiga och ihärdiga också.

Plan B
Men brevet från filmskolan på Gotland avslöjade helt sonika att det inte fanns någon plats för Anders Nyberg från Järnforsen.
Plan B blev istället Mediaprogrammet i Vetlanda och det var under de åren kan man säga, som allt föll på plats.
Det var då han för första gången fick prova på att göra radio. Och det var Anders Nybergs grej.
- Jag var kanske lite kaxig, tyckte jag kunde göra film och tv, säger han och skrattar. Så radio kändes spännande.

Grunden lades i Piteå
Då, på den tiden fanns den enda radioutbildningen på universitetsnivå i Piteå. Med bara 20 platser att söka.
- Det var stort för lilla Anders från Järnforsen att komma in där efter gymnasiet, säger han.
Och det var där, 120 mil hemifrån och med Karlavagnens Kjell-Peder Johansson som programansvarig, som grunden lades till att 26-årige Anders Nyberg är där han är i dag.
I dag är han en person folk känner mer till rösten än till utseendet. Särskilt var det så under hans två år på Radio Kalmar.
- Även om jag har märkt att min radioröst skiljer sig en del, säger Anders Nyberg. Den har inte lika mycket dialekt.
Det har hunnit rinna mycket vatten under broarna, som man brukar säga, och Anders har bott ömsom i Stockholm, ömsom i Kalmar sedan han fick sitt examensbevis från radioutbildningen.
- Det har jag faktiskt inte behövt visa någon gång, säger han och skrattar. Jag fick det hemskickat till Järnforsen några veckor efter skolan slutat, och jag tror det står kvar på samma plats i bokhyllan än.