En guldkantad bokstund

Gunborg Nilsson plockar fram Jonas Jonassons bok "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". De har inte hunnit så värst många sidor, fast det är å andra sidan inte det viktigaste.

Svävar iväg
Mycket av tiden svävar man iväg i både tanke och ord. Det däremot är väsentligt. Orden väcker minnen. Eller som idag: fantasier om den egna hundraårsdagen.
- Vi kanske gör som Allan Karlsson allihop och kliver ut genom fönstret, säger Bernhard Oskarsson. Som du inspirerar oss, säger han till Gunborg med värme i rösten.
Jag skulle vilja kalla det för att berätta en bok. Det är vad Gunborg Nilsson gör som läsombud på Lindgården. Att läsa rakt upp och ner skulle säkert vara alldeles för tröttsamt för lyssnarna.
- Det bästa är när vi hittar en bok som både jag och de är intresserade av, säger Gunborg Nilsson. Då är det så lätt att göra utvikningar från texten och knyta an till sådant som hänt förr eller nu nyligen. Malte Munthers bok var en sådan. Den handlade om när farfar var ung och i den var det mycket vi kände igen och kunde prata om.
Ja, det är lätt att hamna på sidospår förstår jag. Som när en hund nämns i boken. Med ens vaknar Karl-Gustav Karlssons minnen från när han var liten och egna hunden följde honom vart han än gick.
- Hon var så snäll min lärarinna, och lät mig ha med mig hunden i skolan, säger han. Något namn, det hade den inte vad Karl-Gustav minns. Men den var av rasen lapphund och en sjuårspresent. Eller möjligen åtta.
- Ingen vågade röra mig, för jag hade alltid hunden med mig, tillägger han.