– Nej, först hade jag inte tänkt vara hemma. Men nu har jag visst möten inbokade den dagen, säger han och hans hustru Raksha skrattar lite åt honom.

– Så är det hela tiden. Han kommer hem och så har han ett möte och sen är han hemma en halvtimme och sedan är det något annat möte, säger hon.

Sharad har nämligen varit engagerad i facket på sin arbetsplats i många år och det ledde också till ett politiskt engagemang för Socialdemokraterna. Han berättar att han lagt mycket tid på båda genom åren.

Artikelbild

| Hunden Maja, en foxterrier, betydde mycket för Sharad.

– Lite för mycket ibland kanske. Det har förstås gått ut över min familj, min fru och mina barn. Men jag har också känt att det har varit ett viktigt arbete.

Sharad föddes i Uganda i Östafrika, dit hans farföräldrar hade invandrat från Indien under tiden som Uganda var ett brittiskt protektorat, en slags koloni. Men när Idi Amin tog makten i landet 1971 förändrades tonen mot de asiater som bosatt sig här.

– Jag och min syster var med mamma i England för att hälsa på vår mormor, som hade flyttat dit redan på 60-talet. Då bestämde sig Idi Amin för att slänga ut alla asiater och det fanns ingen möjlighet för oss att återvända.

Sharads pappa, som var kvar i Uganda och varit ugandisk medborgare, blev plötsligt statslös.

Artikelbild

| Sharad och hustrun Raksha tycker att de kompletterar vararandra.

– England tog inte emot så han hamnade i ett flyktingläger i Österrike.

Till slut lyckades familjen återförenas i Sverige och 1973 kom de till Västervik. Och här har Sharad valt att stanna.

– Jag fick en bra start i skolan, med klasskompisar och språket. Jag var 14 år och fick börja åttan och tyckte allt var spännande.

Hemma hade familjen pratat gujarati, ett språk som talas av omkring 50 miljoner människor, främst i provinsen Gujarat i Indien.

– Men engelska var språket i skolan i Uganda, så det kunde vi. Det tror jag underlättade när vi kom hit.

Av minnessaker från barndomen finns inte mycket kvar, bara det lilla Sharads pappa lyckades skicka innan han tvingades ut.

– Det var mina skolintyg och något fotoalbum. Och han fick bara ta med sig 50 pund.

Sharad trivdes bra i Västervik. Efter gymnasiet fick han jobb på Slip Naxos och lyckades äntligen tjäna pengar nog för att köpa sin första bil. Bilar har nämligen alltid varit ett stort intresse.

– Jag gillar att köra och jag gillar att köra aktivt! säger Sharad, som även varit medlem klubben Rabiat motor i Västervik.

På somrarna var familjen ofta i England hos sina kusiner, och det var där han träffade Raksha.

I början träffades de lite i smyg, de ville hålla sitt förhållande för sig själva. De berättar hur de hade stämt möte vid en bensinmack.

– Jag väntade och väntade i timmar, men hon kom inte. Det visade sig att jag hade åkt till en mack och hon till en annan, skrattar Sharad.

– Vi träffades till slut, men det tog ju en halv dag!

Att flytta till England lockade inte Sharad, så i stället lockade han med sig Raksha hem till Sverige. Här tycker han det är lugnare och mer fridfullt. Dessutom hade han ju jobbet. Paret har nu varit gifta i 34 år och har två barn tillsammans.

Men även om en flytt inte lockade så gillar Sharad att röra på sig.

– Vi har åkt på många bilsemestrar, vi har varit i Holland, Frankrike, Spanien.

Och han drar gärna iväg på en spontan semester. Raksha berättar hur hon blivit väckt mitt i natten av att Sharad säger ”Nu åker vi!” och så har de farit iväg på äventyr.

Resorna har också gått till andra delar av världen. Sharad tillbringade till exempel en månad i Indien på egen hand för några år sedan.

Att kunna vara spontan på fritiden ser han lite som en motvikt till sitt arbete och sitt fackliga och politiska engagemang, som kan vara väldigt krävande. Han sitter med i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige och jobbar fortfarande kvar på halvtid i produktionen på Elfa, där han jobbat sedan början av 90-talet. Resten av tiden ägnas åt fackligt arbete.

– För mig har det varit viktigt att kunna jobba kvar i produktionen för att se vad som händer och höra hur arbetskamraterna tänker. Det fungerar kanske inte på alla arbeten, men jag tycker det är bra.

Dessutom ägnas en stor del av fritiden åt politiken, där han bland annat sitter som ledamot i kommunfullmäktige för Socialdemokraterna.

Det enda Sharad nu saknar i livet är egentligen en hund. Han och hans familj tog för många år sedan hand om en övergiven karelsk björnhund som fick namnet Valle. Efter det kom foxterriern Maja. Hon och Sharad hade ett speciellt band, men hon gick bort för några år sedan, 17 år gammal.

– Jag är ofta ute på foxterrier-sidor och kollar efter hundar. För ska jag ha en hund till ska det vara en foxterrier!