I dag är det internationella FN-dagen. En dag som bland annat påminner om FN:s syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet.
Men hur vi ska kunna uppnå världsfred om vi inte ens klarar av det i vår vardag, är en gåta.
Det pratas ofta om hur vi ska uppfostra barnen, nästa generations ledare, till att bli ödmjuka, empatiska och fördomsfria. En behjärtansvärd och framför allt viktig uppgift.
Men för att lyckas med det måste vi börja med oss själva.
För handen på hjärtat, hur fördomsfri är du egentligen? Det är lätt att tro att man är öppensinnad, lyssnande och empatisk. Ändå finns det många människor på skolor, arbetsplatser och i andra sociala sammanhang som känner sig rejält utanför och missförstådda.
Jag tror att förklaringen ligger i flockbeteendet.
Att våga närma sig den där personen som ingen annan pratar med, kräver mod.
Att orka lyssna klart på personen som gruppen dömer ut som ovetande eller med åsikter som inte är värda att tas på allvar, kräver tålamod.
Att i ett sammanhang när varken åsikter eller socialt umgänge klickar till hundra ändå ta med sig en kopp kaffe och slå sig ner hos den andra personen som sitter ensam vid fikabordet, kräver styrka.
Det kan låta som småsaker. Men jag är övertygad om att dessa beteenden är små, små steg som i förlängningen kan leda till världsfred.
Tyvärr låter vi alltför ofta flockbeteendet råda. Och det bygger på gamla strukturer.
Kollegan som folk brukar lyssna på får fortsatt förtroende även hos nya flockmedlemmar eftersom de tar efter det vedertagna beteendet.
Samma, fast omvänt, gäller för kollegan som aldrig blir bjuden på grillfester, after works och kollegornas födelsedagar och bröllop. Inte tusan skulle en ny flockmedlem kunna bryta den trenden och samtidigt bli accepterad i flocken.
Det är med andra ord precis som på skolgården.
Vilket leder mig åter till barnen.
I skolan tvingar vi barn att ha en bänkkamrat de avskyr, att utföra grupparbeten med klassens värsta bråkstake eller att leka med sin antagonist på rasten.
Allt för att de ska lära sig acceptera och hantera människors olikheter.
I arbetslivet skulle de flesta inte acceptera något sådant. Även om det kanske är just precis det vi måste göra. För hur ska vi kunna lära barnen att olika är bra om vi inte själva kan inse det?
Man behöver förstås inte umgås med alla. Och man kan inte gilla alla. Men man kan respektera de allra, allra flesta – även om de inte exakt faller inom ramarna för vad som anses vara det optimala beteendet i flocken.
Olikheter berikar, vet ni.
Precis som på skolgården.
Och man kan ändå vara kompisar.