Aspagården är en samling röda små hus invid Sankta Gertruds kyrka på gamla norr i Västervik. Här har keramikern Kerstin Svensson-Åhlin verkat sedan 1969. Det hus som Kerstin arbetar i härstammar från 1600-talet. I gräset dröjer daggen kvar och en urgammal alm breder ut sina grenar över taken. Vi slår oss ner i storstugan, jag på en pinnstol och Kerstin på en rulle wellpapp. Vi är omgärdade av keramikföremål; skålar, koppar och fat. Svart kaffe serveras i en mugg med sträv yta och spår efter handen som har format den.

Kerstin, som fyllde 77 år i våras, kommer just från ett av sina träningspass i simhallen där hon både styrketränar och simmar.

– Det ska mycket till för att jag ska hoppa över min träning. Den är viktig för mitt välbefinnande, säger hon.

Artikelbild

| Här är pågående arbeten som ska vara med på Västerviks streetartfestival i augusti.

På höst och vår deltar hon även på vandringar som Friluftsfrämjandet arrangerar. Varje torsdag är det ett gäng på omkring 30 personer som ger sig ut och går en mil och mer.

– Turerna är väldigt varierande. Jag har sett mycket av Tjust tack vare dem. Jag är så tacksam över ledarna som gör upp rutter och ordnar med kartor till oss andra.

Förutom att hålla öppet i Aspagården nu under sommaren förbereder Kerstin höstens utställningar. I slutet av augusti är hon en av deltagarna i Västerviks nya streetartfestival.

– Ja, jag ska smycka några kabelskåp här i närheten. Jag har kommit en bit på väg.

Artikelbild

| Fontänen i entrén på Västerviks sjukhus är ett av Kerstins många offentliga verk.

Hon visar platta stycken av bränd oglaserad lera. Ytorna är skurna, stämplade och räfflade. Här och var syns ansikten med glada, nöjda ögon och munnar.

– Sedan ska jag ha en utställning i Mönsterås och i november celebrerar jag mina 50 år i Aspagården med konstutställning i Bryggaren.

Artikelbild

| Bruksföremål med formspråk typiskt för Kerstin Svensson-Åhlin.

Aspagården är under totalrenovering vilket gör att verkstaden behöver flyttas ut under en period.

– Det kommer naturligtvis dra med sig svårigheter, men jag hoppas att allt ska klaffa.

Artikelbild

| Detalj från offentligt verk i en trappuppgång.

Mitt emot Kerstins hus har idag textilkonstnären Susann Larzon sin ateljé. Tidigare, med start 1967, var det träsnidaren Lennart Sjögren som hade sin verksamhet där. Under en lång period, från 1973 och cirka tjugo år framåt, hade Kerstin och hennes man silver- och konstsmeden Stefan Åhlin verkstad bredvid varandra. Vägg i vägg spirade både skaparglädje och kärlek. Paret fick två döttrar, Karolina och Beata.

– Men så blev Stefan sjuk. Det tog många år innan vi förstod vad det var. Han tappade fokus och koncentration. Till slut fick vi beskedet att det var frontallobsdemens, en sjukdom som ofta drabbar yngre personer.

Artikelbild

Kerstin beskriver tiden som tuff med många vårdkontakter. Det sista året i livet bodde Stefan på vårdhemmet Annagården och han gick bort 2003. En annan stor sorg i Kerstins liv är den efter sin äldsta dotter Karolina som avled 2017.

Femtio år har gått sedan Kerstin slog upp portarna till sin keramikverkstad i Västervik. Hon kommer ursprungligen från Skåne och 1967 flyttade Kerstin till Västervik där ett jobb som florist väntade. Kerstin hade även en utbildning i keramik från Capellagården på Öland, en hantverksskola som startades av Carl Malmsten 1960.

Artikelbild

– När man en gång börjat jobba med lera så tar det inte slut. Den är outgrundlig med oändliga möjligheter. Jag sökte efter en lokal där jag kunde hålla till med mitt skapande och utveckla arbetet med leran. Till slut lämnade jag mitt fasta jobb som florist.

En dag gick hon förbi några gamla hus, Aspagården, och såg att längan mitt emot Lennart Sjögrens verkstad stod tom. Det skulle bli en perfekt verkstad tänkte hon. Kerstin sökte upp ansvarig kommuntjänsteman och efter några försök fick hon till slut hyra fastigheten och kommunen drog in vatten och avlopp. Sedan 1969, då Kerstin flyttade in sin verksamhet, har de röda små husen utvecklats till ett besöksmål i Västervik.

Artikelbild

Parallellt som Kerstin arbetade med sin egen keramik var hon vikarie i teckning på Ludvigsborgsskolan mellan 1969 och 1973. Hon höll även kurser i keramik inom olika studieförbund och på Norra sjukhuset i många år.

– Det är fantastiskt vad lera kan göra med människor. Jag minns särskilt en patient på Norra som efter att ha format lera en stund började prata. Något han inte gjort på många år.

Artikelbild

Kulturmiljöer har alltid intresserat Kerstin och bevarandet av historiska byggnader har sporrat hennes politiska engagemang. Hon gick med i VDM, nuvarande Westervikspartiet, och satt med i fullmäktige samt hade förtroendeposter i bland annat kulturnämnden.

– Jag var med och stred för Gröna huset, nuvarande Atriohuset, och tillkomsten av Gränsö slott.

Artikelbild

Kerstin har under åren haft två inriktningar i sitt skapande. Dels är det bruksföremålen; fat, muggar, skålar och dels större offentliga utsmyckningar. Redan det första året i Aspagården resulterade i Kerstins första utställning. En jurybedömd sådan på Länsmuseet i Jönköping. Innan hon hade fyllt 30 år, i början av 70-talet, fick Kerstin sitt första offentliga uppdrag; en vägg inomhus i kvarteret Luktärten på Nedre Norrbackagatan i Västervik.

– Det var avgörande och en sporre att fortsätta.

Artikelbild

1977 blev hon antagen som en av tre svenskar i den jurybedömda världsutställningen "Concorso Internazionale della Ceramica d’Arte" i Italien.

– När beskedet kom trodde jag inte att det var sant. Läste det flera gånger. De andra två, stora namn inom keramiken; Berndt Friberg och Henrik Allert, var knutna till keramiska fabriker. Jag var den enda kvinnan och frilans.

Ett offentligt verk som många i våra trakter förmodligen har sett är fontänen i huvudentrén på Västerviks sjukhus. Ur ett antal trattformer flödar vatten. Några grodor tar ett dopp och på kanten, invid grönskan, vaktar vårt landskapsdjur uttern.

– När jag får ett offentligt uppdrag funderar jag på vad byggnaden har för funktion. Till ett sjukhus kommer man av olika anledningar. Med min fontän ville jag inge ett lugn.

I ett av de kommunala hyreshusen alldeles intill Aspagården, kvarteret Prosten, är väggarna i trappuppgångarna prydda med Kerstins verk.

– Innan jag sätter igång att skapa tänkte jag mycket på vilka det var som hade bott här och hur människorna levde sina liv.

Det är hela tiden en kreativ process.

På frågan vad Kerstin vill med Aspagården i framtiden säger hon att det hon vet helt säkert är att hon inte kommer att vara här i 50 år till i alla fall.

– Jag vet inte om jag kan påverka, men jag blir glad om det fortsätter med någon form av hantverk. Om det blir bostäder stängs husen för allmänheten och det tycker jag vore synd.