I slutet av förra veckan kom beskedet som utlöste demonstrationerna. Bränslesubventionerna sänks till den grad att bensinpriset höjs med 50 procent för de första 60 literna varje månad, därefter höjs priset med 300 procent.

Under flera dagar fylldes gatorna i ett 20-tal städer, och bankkontor, bensinstationer och polisstationer attackerades. Minst 100 människor dödades, enligt människorättsorganisationen Amnesty. På onsdagen utropade president Hassan Rohani seger över de "utländska fiender" som han anklagar för att ligga bakom den senaste veckans våldsamma protester, skriver nyhetsbyrån Reuters.

Det iranska folket har återigen lyckats med ett historiskt test och visat att det inte kommer att låta fiender dra nytta av situationen, även om de kan ha klagomål om landets regering, säger Rohani enligt den statliga nyhetsbyrån IRIB.
Artikelbild

| Höjningen av bensinpriset var nödvändig för att minska den inhemska bensinkonsumtionen, enligt en expert. Arkivbild.

Brist på bensin

Rouzbeh Parsi, programchef för Mellanöstern och Nordafrika vid Utrikespolitiska institutet, säger att reformen är nödvändig för att få invånarna att tanka mindre bensin, men att den slår hårt mot många människors privata finanser med tanke på hyperinflationen och den dalande ekonomin.

Iran har råolja i överflöd, men inte raffinaderier som klarar av att möta den inhemska konsumtionen. Det har hänt flera gånger tidigare att landet har behövt importera bensin, och dit vill man inte gå igen. Framför allt med tanke på att man nu har mycket mindre hårdvalutareserver än tidigare på grund av de amerikanska sanktionerna, säger Parsi till TT.
Men det finns aldrig en bra tid att göra detta. Möjligtvis kan man säga att nu är den absolut sämsta tiden eftersom folket redan lider så mycket av de svåra ekonomiska livsförhållandena.

"Ett utnötningskrig"

Regimen har strypt tillgången till internet sedan demonstrationerna inleddes, något som fördömts av människorättsorganisationen Human Rights Watch. Det är därför svårt för omvärlden att veta vad som händer i landet, och ännu mindre sia om hur situationen utvecklar sig.

Rouzbeh Parsi beskriver den närmaste framtiden som en ren uthållighetsfråga.

Frågan är hur länge demonstranterna orkar fortsätta med sina spontana protester med tanke på att de utsätts för våld och saknar en ledning som går att identifiera utifrån. Det blir en sorts utnötningskrig mellan staten och demonstranterna, vem som orkar stå emot längst, vem som orkar skicka ut polisen dagen ut och dag in, och vem som orkar gå ifrån jobbet för att demonstrera och i det här fallet riskera sina liv, säger han.