I det parkområde som ligger vid Kyrkans hus finns hängalmar, så kallade sorgeträd, vars grenar hänger ner.

– Det finns också sorgebuskar, som spireor och gullregn, säger Roland Sandstedt, som ledde vandringen med ett 20-tal deltagare.

Intill kyrkan växer Röd kämpar, som är en indikator på att det är kalkrik mark.

Artikelbild

– Den finns bara på fyra platser i Eksjö kommun, säger Sandstedt.

Fröet ska ha kommit till trakterna 1850 och kalken från kyrkobygget tros vara orsak varför den växer just här. På en plats blommar vintergröna, Vinca minor, en växt som var mycket vanlig på gravkullar förr i tiden.

Långt tillbaka jordade man sina anhöriga i närheten där man bodde innan det fastställdes speciella områden under reformationen.

– Man begravdes som man låg. Liken lades på en bräda som man bar fram till graven, säger Roland Sandstedt.

Artikelbild

| 100 år gamla almar, även kallade sorgeträd, då växtsätt och skötsel format växten.

På brädan ristades tre kors och efter jordfästningen ristades personens namn in på brädan för att markera platsen. Idag finns bara en sådan gravvård kvar på kyrkogården.

I hembygdsgården finns en gammal bod bevarad, som hade ett speciellt användningsområde.

– Man hade likbodar där de döda förvarades tills det blev tjänlig väderlek.

Många av de äldre gravstenarna är av granit och putsas de så lyser ytan i rödaktiga toner. Mariannelunds granit kan ses vid ett bergsbrott några kilometer från Mariannelund utmed riksväg 40 mot Eksjö.

Roland Sandstedt berättade om begravningsmetoden med allmänna varv eller som man nu säger linjegravar. Här begravdes personer inte familjevis utan i den ordning de avled. Vid några typiska gravvårdar stannade deltagarna till, men endast i ett par fall berättades personhistorian, då Sandstedt valde att spegla den historiska utvecklingen av kyrkogården. På en sten fanns exempelvis en blixt avbildad. Åskan slog ner i kyrkan 1891 och klockmakaren avled vid släckningsarbetet.

– Det har varit två blixtnedslag. Ett 1888 och ett 1891, berättar han.

På en annan grav har en gjutmästare själv tillverkat kättingen, stolpar och klot. Ett område med grustäckta gravar, visar efterkrigstidens gravar.

Alla som går in i kyrkan passerar en hög sten.

– Efter andra världskriget vårdades många nationaliteter på Hessleby sanatorium. De fick sitt sista vilorum här och på stenplattor i gräset kan man läsa de avlidnas namn, förklarar Sandstedt.