För att inte trampa yngre bouleentusiaster på tårna är det väl säkrast att poängtera att man inte behöver vara pensionär för att spela. Men just på onsdagsförmiddagar i Motalas boulehall måste man vara det – eller åtminstone bo ihop med en.

– Vi spelar varje onsdag året runt, med ett litet irriterande avbrott för jul, berättar Robert Ekinge.

Robert och hans hustru Astrid är bouleansvariga i SPF Seniorerna Baltzar. Varje onsdag kan de räkna in mellan 30 och 45 spelsugna pensionärer. Genomsnittsåldern är 77 år.

Artikelbild

– Det ska mycket till för att man ska missa onsdagsboulen. Det är bara de som är bortresta eller krassliga som inte kommer, säger Astrid.

Den här onsdagen samlas 40 spelare, vilket innebär 20 tvåmannalag. Lagen lottas och efter kaffepausen byter man lagkamrat och motståndarlag.

– Det är jättebra när man är ensam. Efterhand lär man känna alla, säger Gunvor Emilsson, 87.

Det händer till och med ibland att kärleken frodas bland de silvriga kloten.

Artikelbild

| Många glada skratt blir det när Motalapensionärerna träffas för att spelas boule. Från vänster Robert Ekinge (skymd), Astrid Ekinge, Gunvor Emilsson. Håkan Frisén, Marita Larsson och Sven-Olof Abrahamsson.

– Men jag har aldrig hittat någon gubbe här, säger Gunvor och skrattar gott.

Många har gått med i SPF Baltzar just för boulespelet. Det sociala är viktigt, och fikastunden i mitten av boulepasset är helig – liksom festerna vår och höst.

Artikelbild

| Prins Bertil var känd som motorprinsen – men även som bouleprinsen. Det var han som gjorde sporten populär i Sverige.

– Men det är ändå spelet som lockar allra mest. Alla vill vinna. Det bor en tävlingsdjävul i alla människor, säger Robert.

Marita Larsson, 74, berättar att hon brukade spela golf, men gick över till boule när ryggen krånglade. Här kan nästan alla vara med, och har man svårt att böja sig finns det en magnetpinne att plocka upp kloten med.

Artikelbild

| "Det ska mycket till för att man ska missa onsdagsboulen", säger Astrid Ekinge.

– I förbundsmästerskapen har jag mött spelare med rullator. En var benamputerad och satt i rullstol. Men i vårt gäng står vi på benen allihop, än så länge. Och lite träning ger det allt; man går några tusen steg under ett boulepass, säger Astrid.

Någon större skaderisk är det inte inom boulen. Astrid har till exempel aldrig hört talas om någon som blivit träffad av ett klot.

Artikelbild

| När knän eller rygg krånglar finns en metallpinne att plocka upp kloten med.

– Störst risk är det att snubbla på linan mellan banorna. Jag har själv gjort det. Jag föll handlöst och bröt lillfingret.

Sommartid håller boulegänget till på Råssnäs utomhusbanor. Så här års är det skönt att ha tillgång till inomhushallen. Men boulespelarna är oroliga för framtiden. Boulehallen kanske ska rivas till förmån för en bandyhall.

Artikelbild

| Håkan Frisén visar hur boule ska gå till. I bakgrunden från vänster Robert Ekinge, Sven-Olof Abrahamsson, Marita Larsson, Astrid Ekinge och Gunvor Emilsson.

– Vi har fått veta att vi får vara här den här vintern i alla fall, konstaterar Astrid Ekinge.