En fredag för ett par veckor sedan. Äntligen sken solen utanför. Det var vindstilla. Jag var glad. Då fick jag ett samtal från en närstående till Calle. ”Jag vill ringa till de som hade en speciell relation till honom, för att berätta att han gått bort.”
Med ens blev allt för en stund lite gråare. Sedan vände ljuset åter. För när jag satt vid solväggen vid vår gamla lada värmdes jag inte bara av solen, utan av alla minnen av en fin vän. Av en bra karl.
Egentligen har jag känt Calle så långt tillbaka jag kan minnas. Men vänner blev vi under nittiotalet när jag började delta i Kindarevyn och han självfallet var med. På sommaren 2002, ansvarade jag för en kulturkväll nere vid Vråken, bakom Café Columbia. ”Under Trädens Kronor” var titeln. Calles förslag. Höjdaren var nog, när han iklädd min mammas svarta baddräkt, läste min dikt ”En mardröm i mitt skåp”. Jag vet inte om så många lyssnade till texten. Blickarna drogs till en del av en manskropp, som inte var bekväm i grenen på baddräkten och som ville ut i det fria! Så många skratt!
På vintern samma år, mitt första år med Café Columbia, frågade jag Calle om han kunde hjälpa mig med någon form av utsmyckning vid ena gaveln på väggen utanför, inför julskyltningen förste advent. Jag hade fixat kärve på en krake men något mera behövdes. På första advents tidiga morgon, när mörkret fortfarande vilade över Kisa, gick han från sitt torp vid utkanten av Kisa, i snöyra och blåst, iklädd päls och rejäl fårfitta på huvudet, dragandes en stor gammal hästkärra, som han ställde vid den gamla husväggen. Ekipaget måste ha varit en märklig syn, som tagen ur det förgångna, för den morgonpigge betraktaren.
Calle var alltid med i mina Columbiarevyer och i mina emigrantspel var han självskriven som Apotekare Sundius, Peter Cassel eller som guldgrävare som funnit lyckan däröver. Och jag tänker, så enkelt det var att lyfta luren och be om hjälp. Den fanns alltid där. I Calles kreativitet.
Ja, många skratt. Men också många djupa samtal. Om livet, hjärtesorg, funderingar, författande. Med värme av en fin vän: Några rader ur en text, som Calle skrev med tanke på de första utvandrarna från Kisa:
”Minnen. Barnaögonens vårdagar, lövens dofter i kärrdraget. Julikvällarnas sammetsslöjor, höstens mättade mognadsstråk. Starka armar packade och bar utan tvekan. Men hur bär man ljuset, vinden och barnaögats speglingar? Hur bär man det som var? Nog tvekade ni. Men avstå? Nej. Resan var påbörjad.”
Gudrid Hansen