Själv är jag nipprig och orolig att nåt ska hända. Tänk om vi inte kommer hem igen. Att vi då lämnar de barn som inte är med. Eller att det ska hända de barn som är med något.
Spelar egentligen ingen roll vart vi ska fara. Jag skriver brev till de som inte är med, om uti fall att. Där står det lite saker som jag önskar ska ske om något skulle hända oss. Hur mycket jag älskar dem. Säger det så ofta så de vet det hoppas jag, men vill ända säga det en sista gång.
Nu har vi berikats med barnbarn så känslan förstärks av oro att nåt ska hända oss. Vill ju självklart inte missa deras uppväxt.
När vi väl är i väg så går jag inte runt och oroar mig, bara innan. Det skadar ju ingen att jag har min oro. Låt mig bara skriva ner mina känslor och önskemål så löper allt på fint. Är mamma/frugan lugn så är alla lugna. Stimmar jag upp mig, vilket händer så lätt, blir alla runt omkring mig uppstressade och vad hjälper det? Inte ett dugg, det har jag lärt mig. Så jag försöker hålla mig lugn och fin fast sanningen är att det går väl si så där.
Fast när jag nu skriver denna krönika så inser jag att det kanske är lite väl överdrivet, svårt dock att kontrollera. Men det spelar ingen roll, för jag vet att jag blir likadan nästa gång vi ska resa.
Jag älskar att fara på semester med familjen, det så så härligt att vara tillsammans. Skapa nya minnen som man kan prata om och tänka tillbaka på tillsammans.
Allt handlar inte om att resa längst bort eller göra den dyraste resan, utan om att umgås. Det kan vara lika mysigt att tälta på tomten som att fara till Grekland. Att ligga och läsa med en ficklampa och gosa ner sig i en sovsäck kan ge de minnen som barnen har med sig för alltid.
Jag sov ibland i tält på sommarloven med mina kompisar på Plantgatan när jag växte upp. Lite läskigt, men så roligt och fyllt med minnen.
Töserna sov en natt med sin pappas kusinbarn för några somrar sen uppe i norr. De pratar fortfarande om hur kul de hade och hur katten Ozzy smög utanför tältduken. Jag minns det mer som rädsla då de tidigare haft björn på samma tomt, fast det visste jag först efteråt som tur var.
Vi ska snart göra en långresa tillsammans med töserna. Jag kommer säkerligen både skriva brev och tjata innan vi far. Det är bara att lyssna och nicka för barnen så lär allt ordna sig med mammas nipprighet även denna gång.
Ewa Ärlebrant är inskrivare i Öst Media.