- DĂ€r!! Jag ser den, jag ser den! Kolla, vad stooor...
8-Äringen gÄr nÀstan upp i falsett nÀr han fÄr syn pÄ det fruktade monstret.
6-Äringen sluter upp i orange flytvÀst och hjÀlper till att hÄlla koll med sin ficklampa.
â Mamma, dom Ă€r Ă€ckliga, ropar han. Ăckliga att hĂ„lla i alltsĂ„. En gĂ„ng hĂ„llde jag i en liten, men jag vĂ„gade inte hĂ„lla i den stora.
Han bubblar av upphetsning och spÀnning.
â Den stora kröp pĂ„ golvet i vardagsrummet och försökte knipa i en blomma med sin hand, jag menar knipare. Jag vĂ„gade inte ta den. Vi fick ropa pĂ„ pappa, för storebror vĂ„gade hĂ„lla i ingen!
Jag minns det hÀr tillfÀllet. PremiÀrfiske för familjen tillsammans med vÀnner, medan jag och mamman i den andra familjen var bortresta.
Min frĂ„ga gĂ€ller inte sĂ„ mycket huruvida det Ă€r Ă€ckligt att hĂ„lla i en krĂ€fta eller inte, utan vad âden storaâ gjorde pĂ„ vardagsrumsgolvet.
â Vad dĂ„? Vi hade ju fĂ„ngat dom, förklarar 6-Ă„ringen och gör tydligt klart att det Ă€r en ovanligt dum frĂ„ga. DĂ„ var vi tvungna att ha dom pĂ„ golvet för vi ville ju leka med dom lite.
Aha. Ja, vissa saker Àr förstÄs mer sjÀlvklara för ett barn (och för en pappa) Àn för en mamma.
Diskussionen avslutas medan bytet i frÄga lugnt spatserar vidare i mörkret bland stenarna pÄ botten. Klipper möjligen lite med klorna och Àr högst omedveten om att han eller hon Àr huvudrollsinnehavare i ett av barnens mest spÀnnande sensommarminne. En pansarklÀdd krigare med vapen som i bÀsta fall Àr lika stora som halva kroppen. Redo att strida sÄ att sjögrÀset yr. Eller att ta upp kampen pÄ vardagsrumsgolvet tydligen. Hur den bataljen avslutades förtÀljer inte historien och jag gör vÀl bÀst i att slÀppa Àmnet.
Dagen efter det Àventyrliga letandet i mörkret dyker den oundvikliga frÄgan upp. Den som jag ovilligt ska erkÀnna att jag snuddar vid sjÀlv ganska ofta. Solen skiner, vattnet glittrar. VAR Àr krÀftorna?
âNej oh nej, de sover nu! Under stenarna,â lovar jag. âDe visar inte sĂ„ mycket som en tĂ„spets pĂ„ nĂ„got av sina mĂ„nga ledade ben, ingen fara!â
Jag lÄter tvÀrsÀker. Och tar pÄ mig foppatofflorna nÀr jag badar.
â Mamma, varför har du toff...
Ăsch, vassa stenar, vet du. Bara dĂ€rför.
Jag simmar utan att nudda botten och gör nÄgot som kan liknas vid en cirkuskonst för att nÄ bryggstegen med fötterna utan att stÀlla mig upp först.
Det Àr förresten förbaskat opraktiskt att simma med tofflor.
Nej, jag Àr djurovÀnlig nog i det hÀr sammanhanget, att tycka att krÀftor gör sig bÀst pÄ fat. Med en dillkvist, en brödbit och nÄgot gott att dricka. DÄ kan jag till och med tÀnka mig att salutera dem med en sÄng. Utan tofflor. Men gÀrna med hatt.