New York-känsla på östgötaslätten

Det är mycket folk i rörelse när vi kör genom Väderstad. Kanske inte som i en amerikansk mångmiljonstad riktigt, men ändå livligt för att vara en tidig förmiddag i en så liten ort.

Att kliva in i Cecilia B. Grönings ateljé förstärker känslan av exotisk storstad. Det doftar gott av färg och alla starka kulörer som lyser i tavla efter tavla på varje yta av väggarna, liksom omfamnar besökaren. Här blir man glad.

Efter en rundvandring tar vi bilen ett par hundra meter till målet för vår Väderstadsvistelse – den gamla, vackra mejeribyggnaden.

Här, ovanpå fabriken som tillverkar saft och glögg bland annat, har Cecilia och maken Janne Gröning bott sedan 2009. Då lämnade de sin bostad i Klosterorlunda och hade väl egentligen inte siktet inställt på just Väderstad.

– Men så etablerade jag min ateljé här och så fick vi se det här huset och hörde om lägenheten, säger Cecilia.

– Första känslan när vi kom uppför trappan var ”oh, vad häftigt” och ”hur ska vi hitta ut igen?”

Det blev kontrakt skrivet ganska snart. Utsikten över takåsarna, liksom rymden, takhöjden, den annorlunda planlösningen och själva själen i våningen gick inte att motstå för två kreativa konstnärsjälar.

Nu är frågan – hur många tavlor finns det egentligen i lägenheten?

Cecilia skrattar.

– Ingen aning. Hundratals!

Vi backar bandet och börjar själva husvisningen från början.

För att komma till ytterdörren måste man runda mejeribyggnaden och leta sig in mellan själva fabriken och en utstickande lastkaj full av pallar med flaskor. Utanför entrén har Cecilia planterat några penséer i en kruka. En konstnärlig kontrast till all sten och asfalt.

Innanför dörrarna väntar en lång, bred stentrappa som leder rakt in i bostaden. Väggarna är fyllda av fotografier, mest från Jannes tid som producent och alla möten och samarbeten han haft med svenska artisteliten, från Ulf Lundell och Grymlings till många, många andra.

Här skulle man kunna stanna länge och bara titta, men vi fortsätter upp och kommer in i hallen. Rakt fram passerar vi ett litet kontor och kommer in i ett ljust sovrum. Färgerna i inredningen är milda. Sängen är bäddad i mintgrönt, väggarna är grå och trägolvet mörkt. Här, liksom i alla rum, är det konsten som talar.

Olika konstnärer samsas på väggarna, men de allra flesta verken är signerade Cecilia förstås. Hon målar i starka färger, gärna katter, fåglar och fiskar. I just den ordningen.

– Starka färger ja, säger Cecilia. Jag kan helt enkelt inget annat. Det är glädje för mig. Jag har försökt tona ner mig när jag målar, men det går inte, då är det inte jag.

Motiven då? De har med självständighet att göra, om att gå sin egen väg. Som katter, fåglar och fiskar. Ingen kan säga åt dem vad de ska göra.

– Min konst har alltid en historia. Ursprunget kommer ur något jag har upplevt.

– Som den här tavlan, säger Cecilia och pekar på en hög målning med två katter, en stor och en liten, som sitter i matsalen. Det är Janne och jag och den heter ”Du och jag”. Det säger vi ofta till varandra; ”du och jag”.

Vi har snirklat oss ut genom sovrummet, kontoret och hallen, svängt höger och passerat en klarröd soffa och en stor målning med knallröda tulpaner och lika röda vallmo, svängt vänster och kommit ut i en kombinerad matsal, galleri, bibliotek och läshörna kan man säga.

Stilen är italiensk. Matbordet av glas med kromade ben och stolarna i grått skinn med lika blanka ben. Tre svarta jalusiförsedda högskåp är också av sydländsk design. Just Italien är ett favoritland när det kommer till inspiration i inredningen.

– Vi trivs i Italien, säger Cecilia som en enkel förklaring.

Och till den lite sparsmakade kromen, mörka stolarna och glasborden kommer den färgglada konsten. Återigen kontraster.

– Janne gillar äkta mattor, säger Cecilia. Det gör inte jag, men ibland måste man vara tillåtande.

Näst ut är köket. Ganska litet för all del, men välplanerat. Färgerna går i svart, grått, vitt och knallrött.

Här huserar Janne.

– Han älskar att laga mat! Därför har vi alla redskap framme, det är så han vill ha det. Jag är bortskämd för jag behöver aldrig stå vid grytorna men blir alltid bjuden på god mat.

Efter köket ligger ett litet gästrum som också är något av en verkstad och här har Janne en hel del verktyg elegant uppradade på ett bord.

Nu har vi tagit oss igenom alla hundra kvadratmeter och är långt från sovrummet i andra änden av huset.

Lägenheten är som ett fantastiskt galleri och att bara se sig omkring i lugn och ro är ett måste. Vi vandrar i sakta mak tillbaka genom rummen och njuter av att konsten blivit inredning.

Tavla efter tavla har något att berätta. Precis som Cecilias många skulpturer i olika material, glas och brons till exempel.

Den som behöver hämta andan lite, efter alla glada färgexplosioner kan vända blicken mot fönstren och betrakta mörka murriga plåttak en stund.

Svart möter färgglatt. Hårda tak möter mjuka mattor. Fantasi möter verklighet. Stillsamhet i vissa tavlor möter fart och fläkt i andra. Väderstad möter New York. Kontraster, hela tiden. Precis som Cecilia vill ha det.

– Konsten är för mig ett sätt att leva, säger hon. Det finns så många sätt att uttrycka sig och jag fascineras av hur människor tänker när de skapar.

Färg är mitt sätt. Och det känns extra roligt att jag kan glädja andra med mina tavlor.