Solen kikar fram mellan tunga regnmoln, luften är stilla och från täta buskage hörs ett ivrigt kvitter från småfåglar. Framför oss breder sig en kilometerlång våtmark ut sig. Vi befinner oss högst upp i det nybyggda fågeltornet vid Hermanstorps natur- och kulturområde.

– Titta! Där kom något skumt flygande, utropar Bo Lewander.

Han pekar, ser efter att jag tittar åt rätt håll, och sätter kikaren till ögonen.

Artikelbild

| Fågeltornet vid Hermanstorps natur- och kulturområde invigdes i höstas.

– Nej, det var en ormvråk. Jag tänkte att vi skulle få se en glada. Du vet, den skånska fågeln som numera har börjat ta sig uppåt i Sverige.

Jag nickar och försöker ge sken av att jag åtminstone har grundläggande kunskaper om fågelarter. Det är nämligen en av Västerviks legendarer inom ornitologi och friluftsliv som jag har fått förmånen att intervjua. Bo Lewander har, sedan han flyttade till Västervik 1970, varit en flitig styrelsemedlem i Tjust fågelklubb och Naturskyddsföreningen i Tjust. Han var en drivande kraft i bildandet av Tjustleden som kunde invigas 1977. En vandringsled i nio etapper som med sina 20 mil slingar sig genom det varierade natur- och kulturlandskapet i Tjust inland. För två år sedan fyllde leden 40 år vilket firades på Naturum på Kulbacken.

Ett annat intresse är den gamla skärgårdskulturen och han är medlem i Tjust Allmogebåtar på Rågö där föreningen tar hand om och renoverar gamla bruksbåtar samt har skapat ett museum i en av ladorna på ön.

– Men nu har jag inga åtaganden kvar. Yngre krafter får ta vid, säger den blivande 78-åringen.

Artikelbild

| ”Jag hoppas att vi ska få se en glada”, säger Bo Lewander.

Ett surr från mobilen indikerar något annat. Av samtalet att döma ger Bo Lewander upplysningar om skyltning på Tjustleden.

– Ja, jag hjälper till och stöttar ibland förstås. Det är mycket att hålla reda på och de frivilliga som arbetar med leden är inte så många som vi skulle önska.

Artikelbild

| Det är en promenad på några hundra meter från bilväg till fågeltornet vid Hermanstorps våtmark.

Naturintresset grundlades i tidiga år. Bo och hans bröder fick följa med sin far på fågeljakt.

– På den tiden var det tillåtet att jaga sjöfågel både vår och höst. Mina farföräldrar hade en skärgårdsfastighet i S:t Anna. Jag minns att jag och min bror, efter att ha ”apporterat” de skjutna fåglarna, studerade de granna fjäderskrudarna. Det var bara hanfåglar som var lovliga vid vårjakten.

Artikelbild

| Förutom vanlig kikare är tubkikaren ett oumbärligt hjälpmedel vid fågelskådning.

Bo växte upp i Norrköping och i 15-årsåldern gick han med i fältbiologerna. De gjorde mängder av exkursioner och att åka till Öland för att skåda fåglar krävde i stort sett inga förberedelser alls.

– Vi slängde in våra cyklar i en godsvagn, som följde med hela vägen till Kalmar, en omöjlighet idag, och sedan Kalmarsundsfärjan till Färjestaden. En veckas lyckad Ölandsvistelse följde.

Artikelbild

| Bo Lewander var en av de drivande krafterna bakom bildandet av Tjustleden som invigdes 1977.

Det var arbete som tog Bo till Västervik. Han fick tjänst på Tjustbygdens sparbank och arbetade bland annat som chef för kassaavdelningen. Banken blev hans huvudsakliga arbetsplats, med undantag för 13 år som mäklare. Så fort han hade flyttat till Västervik gick han med i Tjust ornitologiska förening, som Tjust fågelklubb hette då.

– Vi var inte så många i början, nu har vi runt 200 medlemmar, säger han med en viss stolthet i rösten.

Artikelbild

| Bo Lewander.

Det var även fåglarna som förde samman Bo med sin Elsie. Hon flyttade som nyutexaminerad läkare till Västervik 1977. I en stad med närhet till skärgård är det en stor fördel att kunna hantera en båt samt ha koll på djur och natur. Elsie tog därför skepparexamen och började på en fågelkurs där Bo var en av lärarna.

– Vid en utflykt till Tåkern hösten 1979 gick Elsie och jag för oss själva på spången i vassen nedanför Svanshals kyrka. Vi diskuterade inte bara fåglar under promenaden. Där och då passade jag på att fria till Elsie.

Ett år senare, 1980, trolovade paret sig under en resa till Lofoten. Giftermålet dröjde dock.

– Det blev en himla uppståndelse faktiskt. Vi gifte oss i september 2013. Radion ringde och ville intervjua oss och tidningarna skrev om det. Visst, det tog några år. Bo säger att trolovning, ”truelove”, innebär en utfästelse om framtida giftermål, mycket starkare än en vanlig förlovning, menar Bo.

Bo berättar att det var han som ville gifta sig.

– Elsie har räddat mitt liv. Jag har epilepsi och innan jag fick diagnos och medicin ramlade jag väldigt illa i en trappa. Hon fanns där. Sedan har jag varit sjuk i cancer och Elsie har varit ett otroligt stöd. Banden mellan oss har bara blivit starkare och starkare.

Förutom fåglar, flora, utflykter med båt och vandringar har paret Lewander/Jönsson delat intresset för långfärdsskridskor. Bo berättar om en tur i Tjust skärgård utanför Loftahammar för ganska exakt 32 år sedan.

– Isen låg tjock och när vi steg på vid Hallmare såg vi en silhuett långt borta. Vi tog oss ända fram till Storkläppen. Silhuetten vi sett visade sig vara en hög ismassa, som förstorat Kläppen mot nordost, genom vinden och vågorna från den ihållande nordostvinden. Det var ett äventyr att få runda Kläppen utan att ens se öppet vatten. Vi hörde dock alfågelsång från en råk längre ut.

Nuet gör sig påmint i fågeltornet vid Hermanstorps våtmark genom att påkalla uppmärksamhet med små regndroppar. Bo Lewander, som under hela intervjun har haft span både mot horisonten och mot den spegelblanka vattenytan, säger att det nog inte kommer någon glada idag. Han tar upp sin mobil och i det lokala fågellarmet ser han att en glada siktades under gårdagen i Gamleby och två här vid våtmarken i Hermanstorp. Bo Lewander fäller ihop stativet på tubkikaren och vi vandrar genom skogen tillbaka till bilen.