Thomas Agnevik på en inom media flitigt använd bild som har fått illustrera mååånga blåljusartiklar runtom i landet i flera års tid. Thomas Agnevik slutade inom polisen 2022 efter drygt 40 års tjänstgöring.
Vi hör dem på tv och i radio, vi läser dem i tidningarna och på nyhetssajterna och vi använder dem själva när vi pratar med varandra. De där begreppen. Blåljuslingot.
"En man i 20-årsåldern" har gjort nåt mot nån annan med ett "tillhygge". Han är "anträffad" och polisen har inlett en utredning som ger "tillgång till hela verktygslådan". Man befinner sig även på platsen och "arbetar trygghetsskapande", men vill inte säga så mycket utåt av "utredningstekniska skäl". Någon i sammanhanget är säkert "känd av polisen sedan tidigare" också.
Vad betyder egentligen allt det här?
Vad är det som har hänt och hur ska man som nyhetsläsare tolka rapporteringen?
Vi har tagit med oss 10 olika mycket vanliga blåljusformuleringar och bett en riktig expert utveckla, förklara och tycka. Han heter Thomas Agnevik, och har jobbat över 40 år som polis. Den sista tiden innan han slutade inom polisen 2022 var Thomas Agnevik presstalesperson för polisen i Region Öst, och figurerade ständigt i både lokal och nationell media där han försökte förklara skeenden för journalister och i förlängningen för allmänheten.
– Jag har alltid varit lite negativ till sådan här yrkesjargong. Jag är väl inte helt fri ifrån den själv, det kanske du har märkt också, ha ha, men jag försöker i alla fall att inte dra de här värsta klyschorna, skrattar han.
Och det finns väl ingen anledning att vila på hanen, så att säga. Det är lika bra att vi kör igång med de 10 punkterna!
KÄND AV POLISEN (SEDAN TIDIGARE)
Det här hör man ofta och det kan gälla såväl brottsoffer som misstänkta gärningspersoner. Men vad betyder det egentligen att någon är känd av polisen, och varför säger man just då? Ska man tolka det som att personen i fråga är ett välbekant ansikte för ortens konstaplar, eller räcker det med att det finns någon besvärande punkt i nåt register – trots att inte en enda polis känner personen varken till namn eller utseende?
Thomas Agnevik menar att det oftast är det senare som gäller. Känd av polisen är man om man tidigare är dömd för brott.
– Men det här är ju inte nåt som är fastslaget. Det är bara ett uttryck som har blivit väldigt populärt för att man vill vara lite suddig. Lite dimmig, så där. Det ska inte vara så tydligt, säger han.
Själv tycker han inte om uttrycket.
– Du är ju till exempel känd av polisen sedan tidigare, brukade jag säga till journalisterna. Vi pratar ju nästan varje dag. Så jag skulle vilja svara så här i stället, att den här personer är tidigare dömd för brott. Så försökte jag säga, för då förstår man – tycker jag – lite mer vad det rör sig om. Och då fick jag ofta följdfrågan "jamen vad är det för brott då?", och då kunde jag säga att det är just den typen av brott som han, eller hon, misstänks för nu. Exempelvis våldsbrott.
– Sen kan det ju vara så att man är känd av någon annan anledning än att man tidigare är dömd för brottslighet. Att man kanske ingår i nåt kriminellt nätverk. Men då blir det lite diffust, tycker jag. Är man inte dömd för brott så är man ju oskyldig, då ska inte jag säga till allmänheten att poliserna känner till den här personen. Jag försökte alltid vara noggrann med sånt där och tänka efter, och prata på ett sätt så att det var begripligt vad jag menade.
Brottslingen Lars Inge Svartenbrandt var på sin tid minst sagt känd av polisen. Bilderna är från 1972.
HELA VERKTYGSLÅDAN
Ibland händer det att polisen till exempel startar en mordutredning efter ett dödsfall. Man brukar säga att det ger tillgång till "hela verktygslådan". Men vad finns det i den där verktygslådan, egentligen?
Thomas Agnevik menar att det i huvudsak finns en sak i verktygslådan.
– Det är tvångsmedel enligt rättegångsbalken man menar. Och ju grövre brott man har en förundersökning om desto fler tvångsmedel får man använda. Om vi tar nåt av det allra grövsta man kan hitta på, terroristbrott, så får man egentligen använda alla tvångsmedel som finns nämnda och som polisen har tillgång till. Som telefonavlyssning och rumsavlyssning. Men är det till exempel en stöld av normalgraden så är det ju snävare.
Andra typer av tvångsmedel är till exempel ett gripande, en husrannsakan eller en visitation.
Precis som när det gäller "känd av polisen" hyser Thomas Agnevik agg mot själva uttrycket "hela verktygslådan".
– Ibland när poliser säger så ryser jag bara. Det låter inte seriöst, eller vad man ska säga. Ungefär som "njaa, vi har inga starka misstankar och har ingenting att gå på, men vi drog till med förundersökning om mord för att vi ska kunna använda en massa tvångsmedel". Så enkelt är det ju inte! Man måste ha en juridisk grund att stå på, annars är det tjänstefel. Men det tror jag faktiskt inte är så vanligt.
En låda tvångsmedel?
EN MAN I 20-ÅRSÅLDERN
Den här personer förekommer frekvent i media. Men hur gammal är han? Om man pratar om årtal är vi nog alla överens om att åren 1920-1929 tillhör 20-talet. Men är då en 29-åring i 20-årsåldern? Nej, det tycker inte Thomas Agnevik.
– I min värld är han över 18, annars tycker jag inte man kan säga att det är en man. En omyndig betraktas som ett barn i juridisk mening, så de som inte fyllt 18 är pojkar, eller ynglingar. Så jag skulle säga att den här mannen i 20-årsåldern som lägst är 18 och som högst 25. Så är det i min värld. Är man 26 är man mer i 30-årsåldern.
Jag tänker nog som du. Om någon säger "20-årsåldern" till mig så tänker jag inte att han kan vara 29, det skulle kännas jättekonstigt.
– Ja, visst gör det väl det.
Kan man dra till med 25-årsåldern om någon som är nånstans mittemellan 20 och 30?
– Ja, det tycker jag absolut man kan göra. Ju mer tydlig och konkret man är, desto bättre tycker i alla fall jag att det är. Både som polis och numera privatperson, läsare och lyssnare. Det ska vara så nära som möjligt, men inte utpekande. Det handlar ju om misstänkta personer som inte är dömda, så lite luddig behöver man vara.
Mannen i 20-årsåldern, såsom han brukar kunna se ut i media.
ETT TILLHYGGE
Många gärningspersoner är det som genom åren har beväpnat sig med tillhyggen. Men vad är egentligen ett tillhygge? Ja, enligt Thomas Agnevik kan det vara många olika saker.
– Jag har använt det begreppet många gånger och i nio fall av tio har det varit en kniv. Men det skulle ju också kunna vara en avslagen flaska, en påk eller en yxa. Nånting som man liksom kan skada någon annan med.
Nånting som man slår, hugger eller sticker med?
– Ja!
Inte som avfyrar projektiler?
– Nej.
Där är Agnevik benhård. Ett skjutvapen är inte ett tillhygge, säger han.
– Ett tillhygge är i min värld inte ett skjutvapen. I de fallen brukade jag säga att det rörde sig om ett skjutvapen, eller ett misstänkt vapen eller ett vapenliknande föremål eller nåt sånt.
Inte ett tillhygge.
ARBETA TRYGGHETSSKAPANDE
Ofta efter att ett grövre brott inträffat nånstans säger polisen att de "arbetar trygghetsskapande" i området.
Vad innebär egentligen det?
– Ja, du... Ha ha. Det där är ju ett uttryck som kommer från verksamheten, från polisledningarna, som har fattat beslut om att man ska vara på ett ställe och synas väldigt mycket och då kallar de det för trygghetsskapande.
Så det handlar om synlighet?
– Ja, det skulle man kunna säga. Men det har flera syften, egentligen. Dels visar det de boende att vi är här, och vi har koll på läget. Numera. Det hade vi ju kanske inte riktigt när brottet hände, men nu är vi här och ser till att inget mer elände händer. Men vi är också intresserade av att prata med folk och få in en massa information, och hålla förhör med vittnen och få in tips.
Hög polisiär närvaro behöver dock inte per automatik innebära att en situation känns trygg. Thomas Agnevik exemplifierar med en insats av regionala insatsstyrkan, som kanske plötsligt stormar in i ett område från ingenstans med sina fordon, sin mundering och sina förstärkningsvapen.
– Då är det kanske bara de andra poliserna som är i området som kan känna att det här är trygghetsskapande, ha ha. Många blir nog lite nervösa när det samlas många poliser på en plats. Då tror man att nåt har hänt. Och ofta har man ju rätt i det.
Polisiär närvaro kan skänka en känsla av trygghet, men kan också skapa oro.
FLERA RESURSER PÅ PLATS
Vad är det för resurser polisen menar att de har satt in, och vad är det för skillnad på en polisbuss och en polisbil? Och är det mer allvarligt om det dyker upp en civil polisbil på en olycksplats eller brottsplats?
Enligt Thomas Agnevik finns det i viss mån speciella kompetenser, men vilka polisfordon som först dyker upp efter att ett brott eller en olycka inträffat beror mest på vilka som är lediga och vilka som kan vara där snabbast.
– I den vardagliga oplanerade verksamheten, om vi pratar om skjutningar eller sprängningar eller andra grova brott, så är det ju de som jobbar som får ta sig an det. Oavsett om man åker i en hundbil eller polisbuss eller vad det nu är man åker i.
Och det är nödvändigtvis inte allvarligare om det kommer en civil polisbil.
– Ibland blir det så att man måste skicka en civil bil för att man kanske inte har tillgång till någon målad bil, och då kan det ju bli lite tokigt. Om man till exempel måste skicka en civil polisbil till motorvägen på en trafikolycka. Nu har de ju blivit lite bättre, för de är fullsmetade med blåljus även de, men förr i tiden när jag var ute så hade vi inte tillgång till ett enda blåljus i de där bilarna. I bästa fall hade vi ett sånt här man kunde slänga upp på taket. Och det var inte mycket att stå på en motorväg och blinka med, det var inte så många som brydde sig.
Och polisbussarna, de som många kallar för piketbussar, är i stort sett bara stora polisbilar.
– Bussarna, ja i 99 fall av 100 är det en vanlig polisbuss som är utrustad precis som radiobilarna men med fler stolar. En vanlig dag kan jag nästan svära på att det är en fem-sex vanliga ordningspoliser som åker i den, och hade de inte åkt i den så hade de åkt i två eller tre polismålade personbilar. Men det blir ju lätt lite mer dramatiskt när man säger att "piketen" är där.
Vad är piketen, egentligen? Varifrån kommer det?
– Det är ju en jättegammal formulering som användes typ på 1800-talet, men det har levt vidare. Tidigare kallades insatsstyrkorna i Stockholm, Göteborg och Malmö också formellt för piketen. De hade piketstyrkor. Men numera kallas det för regional insatsstyrka, och det ska alla polisregioner ha en.
Med andra ord: Sex ordningspoliser i en polisbuss är inte en piketstyrka. De är sex ordningspoliser i en polisbuss.
Det finns dock ett till användningsområde för polisbussarna, berättar Thomas Agnevik.
– På många ställen åker det yttre befälet ofta i en sån. Det är ju för att då kan man ställa bilen på tomgång och kliva bak och lägga ut kartor på ett bord och så. Om man behöver leda en insats som kräver sånt. Man kan säga att det finns två olika typer av inredning i polisbussarna.
Yttre befälet åker inte sällan i en polisbuss, där han eller hon har lite större utrymme invändigt än i en vanlig radiobil.
ANTRÄFFA OCH UPPRÄTTA
Varför anträffar polisen alltid personer de letar efter, i stället för att de hittar dem? Och varför upprättar man en anmälan i stället för att man skriver en anmälan?
– Ja... det här är ju sån här yrkesjargong. Formuleringar som används. Och jag vet inte, det har egentligen bara blivit så. Jag själv har nog väldigt ofta använt "anträffat", för på nåt sätt låter det lite märkvärdigare än att man har hittat nån. Men det är ju egentligen samma sak.
– När det gäller "upprätta en anmälan" så tror jag att det är från lagtexten, faktiskt. Att det står att man ska upprätta en anmälan. Men där försökte jag nog säga att vi hade påbörjat en utredning i stället, om vi nu hade det. En brottsutredning. Det tyckte jag var mycket bättre.
Att en anmälan om någonting skrivits betyder dock inte att en utredning är inledd, betonar Thomas Agnevik. I många fall är det ren administration för att redovisa någonting man gjort som polis. Exempelvis skrivs anmälningar om trafikolyckor som polisen varit på även om det inte finns någon brottsmisstanke mot någon inblandad och därmed inte någon anledning att utreda.
En polis avrapporterar på polisstationen och tar lagboken till hjälp.
VAKEN OCH TALBAR
Det händer (tyvärr) ofta att personer kommer till skada, både i samband med brottslighet och i olyckor av olika slag. På blåljusspråk brukar det heta att skadorna är "livshotande", eller så är läget "allvarligt men stabilt". Att en person är "vaken och talbar" är också något man ofta hör eller läser.
Hur ska man förstå de här begreppen?
– Ja... jag har ju alltid försökt använda de här begreppen för att vara så begriplig som möjligt. Om jag får uppgifter om att den och den visar svaga livstecken, det kan man ju uppfatta i radiotrafiken eller se i händelserapporten, så förstår man ju att det är allvarligt. Det måste ju inte vara livshotande, men helt klart allvarligt.
En allvarlig skada som inte är livshotande, vad skulle det kunna vara?
– Det skulle kunna vara en rejäl sårskada. En knivskärning i baken, kanske. Ett ordentligt jack. Det är ganska allvarligt och blöder ordentligt. Att någon sticker in något i kroppen på någon annan är allvarligt i min värld, men det blir också en liten lek med ord.
"Vaken och talbar" är ett begrepp som man lockas att tolka positivt. Exempelvis i sammanhanget påkörd cyklist. Cyklisten fördes till sjukhus i ambulans, men ska ha varit vaken och talbar. Då låter det som att det ändå är rätt okej. Kanske lindriga skador. Samtidigt går det ju att vara vaken och talbar och ändå ha rejäla sårskador och ett brutet lårben.
Skulle du säga att "vaken och talbar" ska tolkas positivt?
– Ja, det tycker jag. Då är man i alla fall inte medvetslös. Och för polisen innebär det att man kan prata med personen direkt.
En ambulans transporterar iväg en patient. Kanske är patienten vaken och talbar.
HA EN RELATION
Man hör ofta om att offer och gärningsperson "har en relation". När har man egentligen det? Räcker det att man är Facebookvänner för att man ska ha en relation, eller behöver man ha ett kärleksförhållande?
Jag har nog nästan alltid tolkat det som ett förhållande, en kärleksrelation eller en sexuell relation. Är det rätt?
– Delvis rätt, skulle jag säga. Men jag har nog använt begreppet lite mer utvidgat. Typ om arbetskamrater och släktrelationer i allmänhet.
– Om två har rykt ihop på en arbetsplats och den ena har misshandlat den andra så skulle jag nog kunna ha sagt att de hade en relation, eller ytlig relation eller nånting sånt. Och egentligen tycker ju jag att du och jag också har en relation, men om du slog mig på käften skulle jag nog inte säga det på det sättet, ha ha.
Men det beror också på kontext, enligt Thomas Agnevik. Två personer som gick grundskolan ihop för 30 år sedan har nödvändigtvis inte någon relation till varandra i dag mer än att de kanske är Facebookvänner. Men om den ene pucklar på den andre under en återföreningsfest för nian har de plötsligt en väldigt tydlig relation.
– Det förklarar ju varför de var på samma ställe samtidigt.
Att ha en relation till varandra kan betyda olika saker och beror även på kontexten.
UTREDNINGSTEKNISKA SKÄL
När polis eller för all del åklagare inte vill prata med media om nånting brukar de hänvisa till "utredningstekniska skäl". Vi journalister brukar köpa det, för även om vi vill veta allt fattar vi att utredningen kan ta skada om vissa detaljer blir kända. Men vad betyder själva begreppet?
– Alltså, det man menar är förundersökningssekretessen. Nåt annat lagrum för att hålla saker och ting hemliga finns egentligen inte, utan det är förundersökningssekretessen som reglerar det.
– Den som inte har läst på ordentligt brukar säga att då finns det risk för att förundersökningen "förstörs". Men det är inte så det står i lagtexten, utan där står det att förundersökningen kan "påverkas". Det betyder att en person både kan bli starkare misstänkt om man pratar bredvid mun, men också att misstankarna försvagas. Men båda alternativen är lika illa, en förundersökning ska göras med så lite påverkan som möjligt så att man kommer så nära sanningen som möjligt. Oavsett om det leder till att någon blir frikänd, eller någon blir dömd. Det är sanningen som ska fram.
Man vill skydda förundersökningen, alltså?
– Ja.
Du, det var 10 punkter det där. Men jag har en liten bubblare också!
– Jaha?
Det här var nåt vi hörde från ett vakthavande befäl så sent som härom natten.
– Okej...
Han påstod att det jobbades "brett och förutsättningslöst". Är det egentligen inte en omskrivning för att man inte har en susning?
– Ha ha, det är nog ingen dum översättning. Så kan man säga. Man genomför rutinmässiga kontroller i register och har lite allmän spaning. Alla som är ute och jobbar känner till vad som hänt och är det så att de ser en vit skåpbil eller röd BMW eller nåt sånt där så kollar de om det kan vara av intresse för utredningen.
Thomas Agnevik har dock inga problem med själva begreppet. Tvärtom är det precis så polisarbetet ska utföras, berättar han. Polisen ska alltid arbeta "brett och förutsättningslöst".
– Enligt rättegångsbalken ska varje förundersökning bedrivas brett och förutsättningslöst. Det är direkt fel att bara inrikta sig på att det är just den här personen som vi misstänker och att det inte kan vara nån annan, då begår man ett grovt brott mot rättegångsbalken.
Man ska inte tidigt snöa in på ett enda spår?
– Nej, man ska hela tiden vara beredd på att höra vittnen, ta reda på spår och göra alla åtgärder oavsett vad det får för konsekvenser för de misstankar som man fått initialt. Det hör man ju ibland, när polisen får kritik. "De verkar ha bestämt sig för att det var så här och så här", kan de säga. Och det kan vara berättigad kritik. För det står uttryckligen i rättegångsbalken att man är skyldig att fästa lika mycket avseende vid sådant som talar emot de misstankar man fått, som det som talar för dem.
Det går att skoja om "brett och förutsättningslöst" men det är faktiskt så alla polisutredningar ska bedrivas, berättar Thomas Agnevik. Här fotograferad kort innan han slutade sin långa tjänstgöring som polis 2022.