Hemma hos Benny Ekman och Ann Lilja är väggarna fulla med motiv föreställande kvinnor och hus i den typiska Benny Ekmanstilen. Husen är lite sneda och vinda, färgerna är klara, fåglar svävar eller sitter och vilar med stövlarna på. Kvinnor med stora ögon, långt hår, allvarliga munnar och ofta nakna bröst.
– Jag tycker mycket om kvinnorna. De utstrålar styrka och självförtroende, säger Ann.
Benny och Ann träffades i Stockholm 1988 och två år senare bestämde de sig för att flytta till Västervik. Båda hade vanliga jobb innan Benny blev konstnär på heltid.
– Ann har hela tiden stöttat mig och hon är min bästa kritiker. Jag kan vara uppe i det blå medan hon har fötterna stadigt på jorden.
År 1999 hade Benny Ekman sin första separatutställning. Alla 80 verk sålde slut under loppet av en dryg vecka.
– Det var nog lite av en chock för Benny som i första hand målade för sin egen skull, säger Ann.
Att ställa ut var ingen självklarhet. Benny hade dock sedan 1996 varit med i Tjustbygdens konstgrupp och deltagit i några av föreningens utställningar. När Anns arbetskamrater fick se målningarna manade de honom att ställa ut på egen hand. Strax efteråt gick Benny förbi Stadsbiblioteket i Västervik och där stod utställningshallen tom.
– Jag gick in och frågade. Det visade sig att det var ledigt några veckor framåt. Det var där och då som min konstresa började på allvar, säger Benny.
Det ena ledde till det andra och konstnärligt arbete följde i Västerviks kommun, i Stockholm, på Ishotellet i Jukkasjärvi, i Kiruna och vidare ut i världen. Det har blivit cirka 60 separatutställningar och många samlingsutställningar. Benny har besökt Indien i olika konstprojekt fyra gånger.
– Indienresorna har gett mig väldigt mycket inspiration och glädje. Det har varit inom en hjälporganisation och en stor drivkraft har varit att sporra barnens kreativitet och se hur deras by har utvecklats.
Till norra Sverige, Jukkasjärvi och Kiruna har Benny rest tretton gånger. Han har inrett hotellrum i is och han har skulpterat i snö på festival.
– Det började med att Ann och jag besökte trakten sommartid. Vi åkte förbi Ishotellet och blev nyfikna. Där stod några isskulpturer och jag beundrade dem. Under tiden passade Ann på att fråga vem det var som gjorde de där grejerna.
Det visade sig att konstnärer kunde anmäla sitt intresse och sedan valde Ishotellet ut vilka som skulle få delta.
– Det var bara två veckor kvar innan anmälan skulle vara inne. Jag tyckte att det var en sån märklig och härlig värld och skickade in mitt bidrag som blev antaget.
Benny hade ingen kunskap om snö eller is som konstmaterial.
– Jag hade ju bara klämt på en snöboll innan. Men det går att lära sig tänkte jag.
En annan resa, 2012, gick till Greenwich Harbor art symposium i USA. Det var 18 konstnärer som var inbjudna för att skapa i metall. Bennys bidrag blev ett drygt två meter högt kvinnoansikte där delarna fogades ihop med skruv och mutter. Han kallade verket för ”She's all screwed up”.
Benny berättar att han i sitt utövande av konst arbetar fokuserat och ser inga hinder. Det är heller ingen brist på uppslag. Blyertspennan går i ett. I ett kartotek förvarar han sina tusentals skisser tätt sammanpackade sorterade efter plats eller idé.
– Visst jag tvivlar ibland, men konsten uppslukar mig så totalt och jag känner mig trygg och avspänd i det jag gör.
