Det är nio år sedan som Barbro Wärn gick i pension från arbetet som skolledarassistent, en tjänst som hon började 1977.
– Jag jobbade på vårdutbildningen här i Västervik. Den fanns först på olika platser i Västervik, sedan byggdes Tjustskolan 1983, utbildningen flyttades 2006 till Västerviks gymnasium.
Under åren är det många, många som har utbildat sig till undersköterska, vårdare och andra yrken inom omvårdnad.
– Om jag besöker sjukhuset händer det allt som oftast att jag blir igenkänd.
Barbro Wärn är ursprungligen från Stockholm och direkt efter sina åtta år i folkskola började hon jobba på kontor.
– Ja, det var så på den tiden. Det var lätt att få arbete. Jag studerade på kvällarna och tog min realexamen efter några år.
Musik var ett stort intresse för den unga Barbro och på hennes skivspelare snurrade framför allt rock'n'roll. Sommaren 1964 kom The Beatles till Sverige och spelade på Johanneshovs Isstadion. Barbro och hennes syster hade lyckats skaffa biljetter nära scenen.
– Det var helt fantastiskt. Vi ställde oss på stolarna och min syster trampade rakt igenom sitsen minns jag. Det var omöjligt att höra musiken. Vi fans bara skrek och grät.
År 1974 fick Barbro erbjudande om arbete i Västervik. Hon tackade ja, flyttade ner och började på Skandiahus. Några år senare fick hon jobbet som skolledarassistent.
– Det administrativa arbetet har verkligen förändrats genom åren. När kopiatorn kom, någon gång i början av 1980-talet, blev det plötsligt enkelt att ändra på sådant som blivit fel i ett dokument. Tidigare hade vi skrivit på maskin med karbonpapper. Då var man tvungen att skriva om hela texten.
Datorn var revolutionerande förstås. Barbro var inte sen att sätta sig in i den nya tekniken.
– Jag har alltid tyckt att det har varit spännande med nyheter och sett det som en självklarhet att fortbilda mig.
När Barbro gick i pension funderade hon på vad hon skulle göra med all sin lediga tid. Sedan hon kom till Västervik har hon sjungit i kören Cantabile, vilket hon ville fortsätta med. Barbro hade även varit engagerad i Visfestivalen, men där hade hon gjort sitt, tyckte hon. Västerviksrevyn däremot, engagerade hon sig i, och även Stadsparksföreningen. Barbro anmälde sig också till en kurs i släktforskning. Något som skulle visa sig oerhört spännande och ge en helt ny dimension på livet. Sedan några år är hon styrelsemedlem i Tjust släktforskarförening och ger kurs i hur man tyder skrivstil från 1700- och 1800-talen.
– Det har kommit fram saker som jag inte hade en aning om. Att min pappa bott i fosterhem till exempel. Det var inget som någon berättade för oss barn. Jag har även hittat flera nya släktingar. En syssling bor här i Västervik och vi har setts flera gånger, till och med haft samma arbetsplats, utan att ha vetat om att vi var släkt.
Genom släktforskningen upptäckte Barbro att hennes farfarsfar, Erik Hörne, var en mycket ovanlig människa. Han kom från enkla förhållanden i norra Sverige och hade mist båda sina föräldrar som treåring. I tidig ålder började han arbeta i gruvor för att tjäna sitt uppehälle. Ett hårt slit. På kvällarna fann han glädje, styrka och stimulans i läsning. Han skrev även dagbok och poesi.
– Det är en person jag gärna hade velat träffa. Jag har läst hans anteckningar. Han var mycket nyfiken och hade djupa tankar om livet.
