Ammi Svenssons tygkasse bär mönster med snirklande handstil. Det matchar innehållet, en tjock mapp med levnadsöden, daterade 1777 och framåt.

Det rymmer en del av Ammi Svensson och hennes bror Åke Söderquists släkthistoria. Det är också en historia om en gren av släkten som lämnar Sverige för drömmar om ett rikt liv i Brasilien.

Men vi börjar med lille Nicolaus. Mamma Maja Lena är ogift och lämnar den en månad unge pojken och en summa pengar på ett barnahus i Stockholm. Han placeras därefter hos en smed utanför Stockholm.

Artikelbild

| Ammi Svensson, född Söderquist lämnade Åtvidaberg under 1950-talet och bor i dag i Trollhättan. Släktforskning är hennes stora intresse.

– Det var så vi fick namnet Söderquist, säger Åke Söderquist.

Nicolaus blir kvar hos smeden till 1789 då han är tolv år. Några år tidigare, 1785 hade Gustav III:s regering utfärdat en förordning om att barn inte skulle växa upp på barnhem, utan istället placeras på fosterhem.

Så kom det sig att Nicolaus och flera andra barn kom till fosterhem i Åtvidaberg.

– Nicolaus hamnade i Torp, utanför Åtvidaberg. Fosterföräldrarna fick åtta riksdaler om året för honom, berättar Ammi.

Artikelbild

| Åke Söderquist är tacksam över att hans syster Ammi Svensson grävt i arkiven. Det har gett dem en släkthistoria som sträcker sig ända till Argentina.

I vuxen ålder blir han torpare, gifter sig, flyttar runt och förlorar ett barn. Dottern Magdalena överlever och får två söner; Thure och Gustav Adolph.

De båda bröderna kommer 1863 till Östantorp i Åtvid och blir målarlärlingar. Gustav Adolph får sex barn. En av dem är Carl Adolph som i sin tur blir far till Elin som blir mor till Walter, Åke och Ammis far.

Artikelbild

| Nicolaus Söderquist kom som fosterbarn till Åtvidaberg 1789.

Thure då? Jo, han får gesällbrev som målare och bor en tid på Strömsbro under Lilla Örsätter utanför Åtvidaberg. Något driver honom till Norrköping, där han får tre barn, men förlorar hustrun Sofia i tuberkulos.

– Det är dåliga tider i Sverige, berättar Ammi.

Samtidigt har slaveriet upphört i Brasilien. Landet behöver arbetskraft. Agenter som får betalt per värvning håller möten i Sverige. Löftena är vida; fri resa från Hamburg och fina jordar. 1891 emigrerar familjen, Thure, de tre barnen ur det första äktenskapet samt en ny hustru och dotter.

Ammi Svensson har sökt i arkiven över emigrationen till Brasilien, som lockade omkring 10 000 svenskar.

– Det blev väldigt eländigt. Det var ont om mat och de fick inga jordar som gick att bruka. Många svenskar dog av undernäring, men också av sjukdomar som inte fanns i Sverige.

Familjen Söderquist från Sverige kämpar sig genom umbäranden. 1913 lämnar man Brasilien och tar sig till Argentina. Samma år dör Thure. Sonen David Melker lever till sin död 1955 i staden Oberá, som idag har omkring 2000 svenskättlingar.

Släktens öden har getts en del ljus, om än fiktivt, genom en roman som kom ut tidigare i år. Mats Erasmie beskriver i sin debutroman "Dödskaravanen" den svenska emigrationen till Braslien. I boken finns omnämnd en utvandrare vid namn Söderquist från Östergötland.

Ammi kontaktade författaren och fick veta att namnet var påhittat.

– Men jag fick tips om att ringa en man som varit präst i Oberá. Det gjorde jag och fick veta att vi har släktingar där. Vi fick flera namn.

Där stannar historien. Ammi och Åke har inte tagit kontakt med sina släktingar i Argentina.

Vill ni åka dit?

– Nej, det är lång och påfrestande resa dit, säger Ammi som innan hon visste sin släkthistoria rest i både Brasilien och Argentina.

Berättelsen lämnas nu vidare till yngre generationer. För Åke och Ammi är det ett stycke historia om de som gått före dem i tiden.

– Det är nyttigt att tänka på sin historia, säger Åke.