Så skriver Arja Moum som vid 70 år just släppt sin debutbok ,"Påstår att hon ska flytta till Sverige", om sin och familjens emigration från Finland till Sverige under 1950-talet.

– Jag ville skriva en bok. Istället för att hitta på en historia så tog jag min egen. Riktiga historier är äkta, varje liv en del av ett större skeende, säger hon och lyfter upp sin bok om ett samhällsskeende, om emigration sedd ur ett barns ögon.

På omslaget syns en leende flicka med stor rosett i håret, Arja.

Artikelbild

| Arja Moum, född Härkönen berättar sin egen historia i sin debutbok. Hon var nio år när familjen 1957 lämnade fattigdom i Finland för ett strävsamt liv i möjligheternas Sverige.

Bilden är tagen i mitten av 1950-talet. Finländarna hade år av krig bakom sig; inbördeskriget 1918, vinterkriget 1939-40, fortsättningskriget 1941-44 och Lapplandskriget 1944-1945. Sovjetunionen krävde krigsskadestånd, som skulle betalas av genom leveranser från metall- och skogsindustrin.

Arja återger vad hennes faster berättat: "Vi arbetade 14 timmar om dygnet. Först vårt ordinarie arbete, sedan för att betala av krigsskadeståndet. Vi fick skänka våra vigselringar och fick en enkel ring av järn som ersättning. Den löstes senare tillbaka mot en av guld. Var det svårt? Ja, mycket men vi förblev en fri nation."

Det ger en bakgrund till familjens flytt, från finska Österbotten till sagolandet Sverige. Arja beskriver hur hennes pappa genom hårt arbete försökte försörja familjen.

– Det var svårt. I Sverige fanns andra förutsättningar.

Artikelbild

| Två flaggor står på bordet, den svenska och den finska.

På bordet i vardagsrummet i ett rött hus utanför Björsäter står två flaggor, den finska intill den svenska. Arja serverar kaffe och bjuder på nybakade karelska piroger, bakade på en deg av rågmjöl och fyllda med grötris. Ovanpå lägger vi äggsmör, en blandning av kokta ägg och smör.

De finska rötterna och det finska arvet är kvar, även om Arja levt större delen av sitt liv i Sverige. Hon var nio år när familjen 1957 packade väskorna.

Artikelbild

| Riktiga historier är äkta, varje liv en del av ett större skeende, säger Arja Moum.

– Många av de som flyttade till Sverige återvände till Finland, säger hon och förklarar bokens titel:

– Min skolfröken skrev i min betygsbok: "Påstår att hon ska flytta till Sverige". Jag skulle lämna mina skolböcker i ett hörn, så att jag kunde ta dem där när jag kom tillbaka.

Artikelbild

| Arja Moum är idag pensionär efter ett yrkesliv som språklärare och rektor. Hon har bott mer än 30 år i Björsäter.

Men familjen kom att stanna i Sverige, först i Högfors bruk och senare i Norberg. Arja skriver om sin pappa: "Efter att ha arbetat som skogshuggare de första åren i Sverige, startade pappa en byggfirma och kom som mest att ha sex anställda."

– Mina föräldrar var strävsamma. Inom fyra år fick vi en otrolig standardhöjning. Pappa byggde eget hus i Norberg och köpte en Mercedes Benz, en himmelsblå.

Artikelbild

| Det bjuds karelska piroger och kaffe i Muminmugg i det Moumska hemmet i Björsäter.

För den unga Arja blev svenskan inte någon barriär: "Språket, som först kommit försiktigt smygande, tog ett jättekliv när jag upptäckte att jag kunde göra mig förstådd..." Från 1950-talet går det att dra paralleller till nutiden, till familjer som kommer till Sverige från krigshärjade länder.

– Det är alltid svårt att bryta upp, men man får större möjligheter om man tar de möjligheter man får.

Hennes främsta råd till nyanlända är att lära sig svenska:

– Man måste anstränga sig, vara nyfiken och intresserad, ha mål och tycka att det är spännande att lära sig något nytt.

Den unga Arja läste massor med böcker. Hon blev släktens första student, studerade vidare i Uppsala och Linköping, blev filosofie magister och adjunkt i engelska och tyska, med tjänst som språklärare och de sista tio yrkesåren som rektor.

Uppväxten i Finland finns kvar i hjärtat, även om banden tunnas ut när äldre släktingar gått bort. Det finns vemod och längtan i det: "Men jag, som minns mina tidiga år i Finland, har genom alla år i sagolandet burit på en stilla längtan till dikesrenen där åkerbären växer".