Mängder av föremål har tagits upp från havet, men inget som är olagligt hävdar dykarna.
Att det genomförs dyk på fornminnesskyddade vrak och att det plockas med både det ena och andra från vrakplatserna är inte helt ovanligt. Tvärtom, ganska vanligt. Men att dykare till synes tas på bar gärning mitt ute till havs är extremt ovanligt. Och det är precis det som verkar hänt i det här fallet. Vi har kartlagt den här utredningen genom att gå igenom hela förundersökningen på närmare 1 300 sidor.
En stilla sommardag i juli 2020 råkar Kustbevakningens fartyg från Västervik få syn på en dykbåt när de patrullerar utanför Ölands kust. Det hänger våtdräkter på tork i båten. De går upp jämsides med dykbåten och får då syn på ett gammalt träföremål som plockats upp från havet. Där går startskottet för den omfattande utredningen som förra veckan lämnades in till domstolen. Fyra dykare står inför rätta, misstänkta för grovt fornminnesbrott. Tre av dem kommer från Västerviks kommun.
– Det finns inget som liknar det här fallet, utredningen är så omfattande att det inte finns någon jämförelse.
Det är Jim Hansson som säger det. Han borde veta. Han är en av Sveriges främsta marinarkeologer och intendent på Statens maritima och transporthistoriska museer. Jim Hansson har tillsammans med Patrik Höglund, som också beskrivs som en av Sveriges mest kunniga marinarkeologer, arbetat med fallet på Kustbevakningens begäran.
– Sportdykare är rent generellt mycket duktiga på att inte störa fornminnesvrak och även andra vrak. De vill ju att de ska bevaras, att historien ska få vara intakt. Att plocka upp föremål från vrak är lite som att riva sidor ur en bok, till slut har man bara ett omslag och ingen historia att berätta, säger Jim Hansson och Patrik Höglund instämmer:
– Det är en mindre klick av personer som håller på och förstör för andra genom att röja runt på vrakplatser och även ta med saker därifrån. Att de åker fast är tyvärr extremt ovanligt, och bevisfrågan är ju alltid väldigt knepig. Man måste kunna knyta föremålet till ett specifikt vrak.
Kustbevakningen gjorde flera tillslag på mynt under deras husrannsakningar i dykarnas hem.
Det sistnämnda är precis det som varit experternas uppgift i det här fallet. De har genom filmer och foton och 3D-bilder rent vetenskapligt arbetat för att knyta vissa föremål till specifika vrak. Åklagaren kommer göra ett stort nummer av deras gedigna utredning när fallet ska presenteras för rätten.
Men. Vi ska återkomma till bevisfrågan lite senare. Det finns en brännande punkt i åklagarens förundersökning som kommer bli den stora frågan i domstolen. Men först ska vi titta lite närmare på vad det är som verkar ha drivit just de män som nu står åtalade för brotten.
Enligt en av dykarna har han samlat föremål från havet under lång tid, men det är "lösfynd", inget som har tagits från några vrak.
Mängder av sidor med förhör med dykarna, utskrifter av deras sms-konversationer och rapporter från kustbevakningens husrannsakningar i deras hem målar upp en tydlig bild. De är mycket intresserade av historia, maritim arkeologi och självklart dykning. Dykning är en stor del av deras liv. De har avancerad utrustning för hundratusentals kronor. De kan genomföra avancerade dyk på djupt vatten. Flera av dem har dykt på platser över hela världen.
De delar ytterligare ett starkt intresse. Samlandet av marinhistoriska föremål. Kustbevakningen har beslagtagit hundratals föremål från deras hem; träbitar, ankare, glasflaskor, tallrikar, mynt och mycket annat. Det största föremålet som tagits i beslag är en stor kanon i järn från 1600-talet.
Förhörsledaren på Kustbevakningen är väldigt intresserad av deras dykkunskaper och deras arkeologiska kunskaper. Förhören kommer tillbaka till det upprepande gånger. Skälet till det är för att försöka klarlägga att dykarna vet vad de håller på med, alltså att det som de anklagas för ska ha skett med uppsåt. ”Jag har inte dykt på vrak där det är dykförbud, och jag anser att det jag plockat upp är lösfynd”, säger en av männen.
Där har vi ordet. Lösfynd. Det kommer redan vid det första förhöret med en av dykarna. Och det återkommer i förhören med samtliga. Lösfynd. Och det är det som kommer bli den stora bevisfrågan när fallet hamnar i domstol.
Dykarna hävdar nämligen att inget som de plockat upp kommer från något fornminnesskyddat vrak. De menar att allt de plockat upp är föremål som de hittat på andra platser i havet där det inte funnits något vrak; i hamnar, i skärgården och på badplatser. Lösfynd. Att plocka sådant är oftast inte olagligt.
Så här ser kanonen från 1600-talet upp som tagits upp av dykarna. De erkänner att de tagit upp den, men inte att det skulle vara brottsligt.
Hur mycket av allt det som de plockat upp går att knyta till några vrak och hur mycket kommer räknas som lösfynd? Åtminstone ett tiotal fynd går att knyta till direkta vrakplatser som varit skyddade, menar åklagaren och får stöd i det av marinarkeologernas kartläggning.
Många av föremålen som dykarna tagit upp har varit väldigt små, exempelvis samlingar av ett särskilt träföremål. Förhörsledaren pressar en av dykarna på det. Han påpekar att dykaren måste ha en väldig tur när han hittar så där små föremål i samlad form ute i havet om de inte låg vid ett vrak, och massa krus och andra föremål bara så där. ”Ja, jag har tur”, svarar dykaren.
Förhören kretsar också mycket kring eventuellt motiv. Är det enbart historiskt intresse som driver dykarna, eller finns det några pengar med i det hela? Sett till förundersökningen går det inte att utläsa att dykarna skulle ha drivits av något ekonomiskt intresse. De hävdar själva att det enbart är deras intresse för vrak och själva spänningen i att dyka som driver dem. "Jag har inte hört talas om att någon av de jag dykt med skulle ha sålt något eller så", säger en av männen.
Enligt marinarkeologen Jim Hansson finns det en stor marknad för maritima historiska föremål över hela Europa. Särskilt sådant som kommer från olika krigsslag.
– Hur det är i det här fallet har jag ingen aning om, men rent generellt så absolut, klart det finns en stor business kring sånt här. Och det är ju inte så bra för de allra flesta är nog överens om att man inte borde röra vraken. Inte ens vi gör det särskilt ofta, det är svårt och riskfyllt och de bevaras bättre där nere.
Alldeles oavsett hur det är med motiven i det här fallet är dykarna i vart fall måna om de föremål som nu ligger inlåsta hos Kustbevakningen. Samtliga kräver att de ska få tillbaka dem när utredningen är klar. Inget får förstöras, var försiktiga, påpekar en av dem i förhör. ”Jag vill ha tillbaka dem när det här är över”.
