Men tyvärr skiljer det även här mellan teori och verklighet. Politiska allianser gör att det numer är mer regel än undantag, i politiska sammanhang på alla nivåer, att beslut kantas av diskussioner, uppgörelser och bytesaffärer.
Kort sagt, det är ett himla givande och tagande runt maktens sammanträdesbord. Det går inte att vara säker på att besluten som fattas av den politiker man själv valt, till fullo överensstämmer med varken med den förtroendevaldes egen åsikt, eller ens partiets åsikt i frågan.
Det kan lika gärna handla om en politisk så kallade uppgörelse. Typ: okej jag går med på detta, så att ni ska få majoritet, så går ni med på detta och jag får majoritet i nästa fråga.
Hela Decemberöverenskommelsen är ju som alla vet en form av uppgörelse, som gör att de demokratiska processerna får permanent semester under en hel mandatperiod.
Självbestämmande
En grundpelare i den demokratiska uppbyggnaden av Sverige är det kommunala självbestämmandet. Med självbestämmandet följer en rad möjligheter till egna abrovinker i en rad olika frågor som ska gynna den egna lokala befolkningen är det menat.
Å andra sidan följer också en rad skyldigheter, som enligt lag måste uppfyllas. Och bara att fundera en stund på den saken gör att man snabbt inser att det är bäddat för bråk.
Nu senast är det vindkraften det stormar rejält omkring. Många kommunledningar lyssnar på sina invånare som säger att vindkraftverken inkräktar för mycket på vyerna, på naturupplevelserna.
Den vackra böljande horisonten blir taggig. Och helt snurrig.
Flödande bidrag
Således har det varit protester i Vimmerby, när planer på vindkraftverk förts på tal, liksom i Hultsfred, utanför Mariannelund och Eksjö, liksom i Västerviks smärtsamt vackra skärgård och i södraste Östergötland, där Kinda smälter ihop med Småland i en kakmix av sjö, slätt, skog och böljande enebackar.
Med något märkligt undantag har kommunpolitikerna nästan alltid tagit invånarnas parti, lyssnat på grannar och övervägt sin egen roll i det hela. Nämligen att vara förtroendevald och företräda sina väljares åsikter.
Men detta har också fört med sig att kommunala veton använts mot vindkraftsplaner i norr och söder, öster och väster. Naturvårdsverket, som har besöksadress Valhallavägen 195 i Stockholm, tycker att vindkraftsutbyggnaden går för långsamt.
Någon på verket sitter bakom ett skrivbord, kikar ut över plåttaken utanför fönstret, och kräver att vetot ska slopas.
Genom en sådan åtgärd skulle olika exploatörer, med flödande bidrag på näthinnan, kunna etablera sig runt om i landet. Ja, givetvis på andra platser än där de själva har sin postlåda.
Nedmontering
Det har gått så långt att Energimyndigheten backar upp förslaget. Och nu går förslaget om slopat veto ut på remiss.
-Vansinnigt, säger ett ordentligt uppretat socialdemokratiskt kommunalråd i Norsjö i Västerbotten. Det låter helt vansinnigt att man nu ska in i det kommunala självbestämmandet och härja. Vi måste lyssna på våra medborgare som valt att bo i området och som betalar skatt i vår kommun.
Det var i Norsjö kommunen gick in och stoppade sju vindkraftverk som skulle byggas i ett enormt naturskönt område, bland annat alldeles för nära bygdens spahotell. I ett område där arknadsföringen ofta kryddas av ord som "vidder", "lugn och ro" och "eftertänksamhet".
Vänsterpartiet är emot kommunalt veto, medan SD och allianspartierna är för. Liberalerna velar och regeringen har inte bestämt sig.
Och detta samtidigt som vi kan notera att befintliga vindkraftsanläggningar snurrar allt trögare, ofta i takt med att effekter av olika bidrag och ekonomiska stöd minskar. I Kalmarsund monteras därför vindkraftsparken vid Yttre Stengrund i dagarna ner.
Anläggningen togs i drift 2001. Den har en beräknad livslängd på 25 år, men plockas således bort i förtid. Med turbiner i dåligt skick, med alldeles för liten effekt för sitt eget bästa, och med stort behov av renoveringar av såväl växellådor som överföringskabel.
Utvecklingen har blåst förbi vindkraftparken som en hård nordan.
Och allt har skett i laga demokratisk ordning. Eller?