Det har sannerligen varit allt annat än varmt och gött, under en tid nu. Men peppar, peppar, under Valborgshelgen ser det ut att vara ett trendbrott på gång och därför lutar det åt en tur i någon gammalbil på måndag, kanske med sköna Maj som sällskap.
Det finns mängder av idylliska fikaplatser att välja på. Att börja räkna upp dem vore orättvist. Alla har vi väl våra pärlor, som vi mer än gärna besöker någon gång, eller några gånger, varje sommarhalvår. När det är varmt och gött.
Personligen funderar jag på Torpön i Sommen, eller kanske Gränsö utanför Västervik, eller Fredensborg utanför Storebro, eller...
Ja, ni hör, listan över idylliska platser kan göras hur lång som helst. Små, små underverk med kulturhistoria, med sevärdheter, med utsikter, med hav och sjövatten och med trivsam personal.
Det är vid sådana här tillfällen, när April får maka på sig i passagerarsätet, för att ge plats åt Maj, när det som varit kallt och dragigt, blir varmt och gött som landsbygden visar sig från sin bästa sida.
Arbetspendling
Tyvärr räcker inte det. Landsbygden måste leva resten av året också.
Tidigare kommunalrådet i Västervik, Harald Hjalmarsson (M), i Västervik, tog upp saken i en debattartikel i denna tidning, i veckan. Han hade läst rapporten "Kommungruppsindelning 2017" och kunde i denna konstatera att trenden mot ökad arbetspendling bara fortsätter.
Vi har tidigare på denna plats belyst just detta faktum. Hjalmarsson skriver att rapporten, som pekar på att arbetspendling är en av de tre viktigaste huvudvariablerna för en kommun utvecklingsförutsättning.
Det räcker tydligen inte med att storstadsborna reser runt när det är solsken och vackert väder och letar idylliska fikaplatser.
Nya tidens krav
I rapporten sägs att 154 av landets knappa 300 kommuner klassas som "storstäder/större stad", alternativt "pendlingskommuner runt dessa".
Unga idag, ofta mer jämställda och moderna än vi själva, exempelvis Harald och jag, söker ofta jobb och ett liv som möjliggör intressanta karriärer för båda parterna. Med två familjeförsörjare.
Han skriver vidare att viljan att pendla förutsätter en rimlig restid, max 60 minuter. Även industrin har större krav än någonsin på att kommunikationerna funkar. Det är än mer just-in-time, det är lagerhållning på landsvägarna, det är krav på exakta råvaruleveranser - det är automatiserade processer.
Glömmer det lokala
När inte kommunikationerna med en storstad är inom rimlig tidsgräns, så riskerar vissa kommuner att få endast den egna kommunen som arbetsmarknadsregion.
Dessa "enkommunsregioner" finns i Norrland. Söder om Mälaren finns endast två sådana kommuner det är Gotland och det är Harald Halmarssons Västervik.
Jag håller med Harald Hjalmarsson när han betecknar situationen som absurd. Västervik gränsar ju till den fjärde storstadsregionen, Linköping-Norrköping.
Det är helt enkelt en alldeles för dålig infrastruktur i vår del av landet. Och när det väl satsas på infrastrukturen väljer staten höghastighetstågen och stambanan, och glömmer de regionala och lokala förbindelserna.
Turistpolitiker
Det är helt enkelt för skruttigt. När sedan regionala infrastrukturinstanser, som exempelvis Östgötatrafiken, har mage att mobba landsbygden, till förmån för busstrafiken inne i regionmetropolerna så är det läge för personskiften i toppen.
Avsätt ansvariga.
Till detta ska läggas förslagen att minska hastigheten på landsvägarna. Samtidigt som antalet olyckor går ner, vägarna blir bättre, och bilarna både miljövänligare och säkrare.
Det går inte ihop, och kommuner som Kinda, Vimmerby, Hultsfred och Västervik måste ta mig sjutton agera nu.
Hur ska vi få våra politiker att likt Harald Hjalmarsson i Västervik, inse att det visst är bra att vi bor en idyllisk turistpärla men att det inte räcker långt. Det krävs ihärdigt lobbyarbete av Peterson, Måhagen, Rosander och Kronståhl.
Den måste väl ändå snart begripa, den här färggranna blå-röd-grön-röda kvartetten, att den måste börja ta i med hårdhandskarna.
Annars är vi tyvärr begåvade med sällsynt tandlösa lokalpolitiker som inte duger annat till, än harmlöst fikasällskap.