Det borde rimligen ha varit farsan som tog med mig på fiske för första gången. Och det är inte omöjligt att det var så också, men mitt första minne av fiske är när Gunnar Carlsson i Boda tog med mig för att meta. Jag kan inte ha varit mer än fem, sex år och vi agnade sannolikt med gli, och sannolikt var det farbror Gunnar som körde kroken igenom den lilla betesfisken och kastade ut och så satt jag där med ett metspö i handen. Vi metade på var sin sida av båten. Jag minns att jag inte hade en aning om vad jag förväntades göra med spöt och till slut frågade jag.
”Hur vet man när man fått fisk?” Farbror Gunnar svarade utan att vända sig om. ”Det ser du på flötet. Det stället sig upp eller dyker.” Mitt flöte hade ställt sig upp sedan länge och rörde sig nu sakta i sidled. ”Då har jag fått fisk”, sa jag och ryckte upp spöt. En abborre drogs ur sjön och landade i ekan. Som jag minns det fick vi åtskilliga abborrar innan farbror Gunnar sa att det fick räcka.
Ett tiotal år senare fiskade jag med min kusin. Han var nio och jag var nitton. Vi agnade med mask och jag stack kroken genom maskkroppen ett par gånger för min kusin ville under inga som helst omständigheter sätta på masken själv. Det var samma sak när han fick napp. Jag fick kroka av abborren och bryta nacken av den. Jag minns det tydligt och klart, men har svårt att tro det idag. Min kusin har inget minne av det överhuvudtaget, och tror inte en sekund på att det skulle vara sant, att han inte satte på masken själv eller bröt nacken av abborren. Dumheter!
I mitten på nittiotalet studerade jag spanska i San Sebastian. Under påsken kom min dåvarande flickvän på besök. Vi åkte upp i Pyrenéerna och en liten by jag inte minns namnet på för att fiska. Jag hade läst Hemingway och hade någon romantisk idé om att fisket på öring skulle vara alldeles underbart uppe i de svala bergen. Jag tror min dåvarande flickvän delade idén, men jag kan ha fel. Vi bodde på ett litet pensionat som bara serverade tortilla, spansk omelett, med gott vetebröd och det lokala vinet. På kvällarna satt vi framför den öppna spisen och värdinnan kom in och frågade om vi inte ville smaka lite av den lokala slånbärslikören pacharán. Det ville vi och så långt var allt romantiskt. Med fisket gick det sämre. Vi fiskade i två dagar och fick absolut ingenting. Inte ens ett hugg.
I januari 2000 åkte jag till Vietnam för att göra ett antal reportage om 25-årsdagen på Vietnamkrigets slut. Jag tog med mig ett spö, en rulle och några drag. Jag tänkte jag kunde hitta lite tid för fiske. Jag berättade om min önskan för en av de två fixarna jag jobbade ihop med och hans sa att det skulle han ordna. Vi lämnade Saigon tidigt på morgonen. Diset låg tjockt över Mekongfloden. Vi kom fram, vi lade ut och ganska omgående insåg jag att vi inte skulle få någonting. Inte på det sätt som jag hade tänkt fiska i alla fall, med spinnspö och drag. Mekongfloden var brun av alla jordavlagringar, och sikten var obefintlig. Jag hade betalat för en heldag, men efter halva dagen avbröt vi och åkte till en fiskrestaurang som serverade en alldeles utmärkt grillad fisk. Som förrätt åt vi friterade krabbklor.
I mitten på tiotalet arbetade jag som personalhandläggare i Nicaragua. Jag fick möjlighet att följa med till en kaffeplantage uppe i bergen. På plantagen odlade de även olika örter, bland annat dill. Förmannen berättade att det fanns fisk i en mindre bäck. Jag fick låna ett kastspö och några drag och traskade iväg. Ganska snart högg det på en liten spinnare. Jag vet inte vad det var för en fisk, men jag tog ur den, saltade och pepprade och fyllde den med färsk dill. Jag stekte den i mycket smör och alla var överens om att det smakade fantastiskt. Framför allt dillen gjorde succé.
I eftertankens kranka blekhet har jag kommit fram till att fångsten inte spelar så stor roll. De romantiska dagarna i den pyreneiska byn hade inte blivit bättre om vi fångat en massa fisk. De friterade krabbklorna hade inte smakat bättre om fiskafänget lyckats i Mekongfloden. Och det var egentligen inte den fångade fisken i de nicaraguanska bergen som var själva poängen, snarare att jag fick möjlighet att visa hur fantastiskt väl dill fungerar som krydda till fisk. Men jag kan ha fel. Det kan handla om någon form av kompensation, för jag har ju aldrig lyckats något vidare med fisket.
En höstdag för inte så länge sedan stack min kusin och jag ut för att fiska. Det var kylslaget och jag kände mig stel i kroppen. Som vanligt placerade jag en campingstol i kusinens båt så jag kunde sitta bekvämt. Ganska snart fick jag hugg. Det var en gädda och jag fick resa mig och drilla den in till båtkanten, men väl där tog det emot. Kroken satt förvisso bra, jag skulle emellertid behöva sätta mig på knä, få gäddan i båten och sedan få bort kroken på ett så smidigt sätt som möjligt för att inte skada gäddan alltför mycket. Det tog emot. Kusinen såg mitt bryderi. Han log. Han sa: ”För spöt åt mitt håll så landar jag gäddan och krokar av den.” Det är utan tvekan på tok för tidigt och definitivt inte alls nödvändigt, men – på sätt och vis sluts en cirkel.
