Några dagar in i coronakrisen traskar jag runt i centrala Västervik på jakt efter en ny skjorta. Jag går in i en av mina favoritbutiker. Personalen står och småpratar vid kassan. De hälsar glatt när jag kommer in. Men de är inte glada egentligen. Jag frågar hur det går. ”Vi har knappt haft en enda kund på två dagar, det stannade helt från en dag till en annan”, säger en av dem. Jag tittar ut över gatorna utanför. Det är onormalt glest med människor. En fredagseftermiddag.
Först då förstår jag att den här krisen kommer slå hårt mot den bransch jag själv jobbar i. Mitt i en tid då vår roll är viktigare än någonsin. Under en av de mest intensiva veckorna hade vår journalistik på Västerviks-Tidningen och Vimmerby Tidning/Kinda-Posten närmare 900 000 sidvisningar, fördelat på cirka 190 000 unika användare. Och självklart är det all vår rapportering om coronakrisen som dragit merparten av den trafiken. Samma period fick vi 30 nya digitala prenumeranter. Det är till oss man vänder sig för att få information om sin samtid. I synnerhet vid en kris eller vid andra större händelser.
Vi jobbar stenhårt för att inte sprida rykten, för att granska och bedöma all information som strömmar in till oss. Och redan nu har vi rättat till en del felaktig information som nått invånarna i våra kommuner. Hade vi inte funnits hade invånarna kanske fortfarande trott att man inte får lämna sina barn på förskola eller skola om de har sjuka syskon hemma. Vi var de enda som ifrågasatte den uppgiften när kommunen gick ut med den till samtliga skolor i Västerviks kommun.
Samtidigt som läsartrafiken slår alla tidigare rekord har annonsintäkterna mer eller mindre avstannat. Det är inget konstigt. Utan ett välmående näringsliv och en social och välmående befolkning så drabbas vi av stora intäktsbortfall. Vi är också en del av det lokala och regionala näringslivet. Vi är ju, som jag sagt många gånger förut, inte public service. Vi har inget statligt stöd. Vi finansierar vår journalistik genom annonsering i en mängd olika plattformar samt genom prenumerationer.
Exakt hur krisen kommer drabba just tidningarna i vår region vet vi inte i dagsläget. I Öst Medias bolagsledning gör vi allt vi kan för att möta krisen på bästa sätt. Det handlar om allt från att säkerställa personalförsörjningen genom samarbeten till besparingar på olika plan. Precis som vilken annan bolagsledning som helst, i vilket företag som helst.
Vi kommer ta oss igenom det här. Det är jag övertygad om. Men jag tror också att krisen kommer förändra hur tidningar jobbar i grunden; hur vi finansierar oss och hur papperstidningarna utformas i framtiden.
Just nu, rent journalistiskt, fokuserar vi på att rapportera om hur krisen slår mot samhället och hur samhället gör för att slå tillbaka. Vi kavlar upp och gör vårt jobb. Ni räknar med oss. Och vi kommer fortsätta att leverera.
Vad gäller näringslivet i övrigt känner jag mig ändå hoppfull. Vi ser nu en otrolig kämpaglöd och uppfinningsrikedom hos våra lokala företagare. Och förr eller senare kommer människor att gå ut på gatorna igen, och in i butikerna och restaurangerna. Det ligger inte i vår natur att hålla oss instängda. Jag vet inte vilket land vi vaknar upp till då. När dimman lagt sig. Jag vet inte hur den lokala mediebranschen ser ut då. Men jag, och många med mig, kämpar för att vi ska stå stadigt även efter den här krisen.
