Första gången jag reste över Atlanten var den 2 november 1988 och priset för en enkel biljett var 2 700 kr. Jag är säker. Jag har konsulterat mina anteckningsböcker från den tiden. Resan tog sin början på Schiphol i Amsterdam och slutade på Benito Juarez International Airport i Mexiko City. På den tiden oroade jag mig inte för att flyga, det kom senare, däremot var jag inte så gammal och att då ge sig ut på en lång resa utan några tydliga planer eller bokningar var nervöst. Jag hade visserligen tågluffat i Europa flera gånger och rest i Indien under samma premisser, men då hade jag en god vän vid min sida. Det här var lite annorlunda. Jag var bara tjugotvå och det är inte så mycket.
När Jumbo Jeten slutligen fällde ut klaffarna för att göra sig stor och flygkraftig, och farten sänktes och vi kunde se alla tindrande ljus och den stora staden under oss, gjorde sig utsattheten påtaglig. Det var kväll och jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. På vägen genom tull och passkontroll kom jag att prata med en grabb i min egen ålder som också verkade resa ensam. Han var belgare, stor och snaggad och verkade tuff, men han var lika utsatt som jag. Vi kom överens om att dela en taxi till ett hotell och på vägen ut sprang vi på en annan kille i vår ålder som också verkade resa ensam och tyckte att en delad taxi var en bra idé. Han kom från Schweiz om jag minns rätt.
Taxichauffören körde oss till ett hotell och vi kom ganska snart överens om att dela ett rum tillsammans. Det skulle bli billigare, men ingen av oss sa att det förmodligen också skulle kännas bättre, att slippa vara ensam första natten i Mexiko City. På morgonen när det var ljust var vi alla mer morska. Schweizaren tackade för sig och sa att han skulle resa söderut. Belgaren och jag hängde ett tag i den stora staden och sedan reste vi tillsammans under en vecka innan vi åkte åt olika håll.
När jag tänker på hur det är att landa i en stad där flygplatsen ligger inne i staden med alla ljus och skenet från alla bilar som är på väg någonstans och alla trafikljus som blinkar rött, gult och grönt, så lever jag upp. Som jag antydde tidigare i texten så tycker jag numera inte om att flyga. Likt tjugo procent av alla svenskar så upplever jag obehag, man kan kalla det flygrädsla, men inte i den omfattningen att jag skriker och gråter och vägrar gå ombord. Jag gör inga åthävor. Jag tycker bara inte om det.
Innan Al Qaida körde in i tvillingtornen berättade jag alltid för flygpersonalen att jag var flygrädd. Det resulterade allt som oftast i att jag fick min drink före alla andra, även påfyllningen gick snabbt om jag ville. På SAS hade man också fått för sig att det var bra för oss flygrädda om vi fick träffa piloterna i förarkabinen, att deras professionalism och lugn skulle skapa trygghet. Det gjorde det sällan. Framför allt inte om den ena av dem frågade den andra vad just det reglaget hade för funktion. ”Ingen aning, men dra i den så får vi väl se vad som händer.” "Varför inte. Bra idé. Det är aldrig fel att testa.” Men sedan kom elfte september och förarkabinerna stängdes och låstes, och för mig som flygrädd var det likaså gott.
Det har sagts mig att Vimmerby Tidnings tidigare chefredaktör, den mytomspunne Ingmar Karlsson, publicerade sina ledare också när han hade semester och reste utomlands. Han skrev dem i förväg och ringde hem när det var dags att publicera för att ta reda på om de fortfarande var aktuella, eller om de behövde korrigeras. Så ska det tydligen ha gått till under de decennier när han författade över fyra tusen ledare för Vimmerby Tidning.
När Jumbo Jeten i torsdags slutligen fällde ut klaffarna för att göra sig stor och flygkraftig, och farten sänktes och vi kunde se alla tindrande ljus och den stora staden under oss, blev jag varm i magen. Jag hade återigen gjort resan över Atlanten från Amsterdam till Mexiko City. Precis som för trettiofyra år sedan. Och det var så fantastiskt mäktigt med de fysikaliska urkrafterna som drev det enorma plåtschabraket, och som under kontrollerade former sakta sänkte sig ner mot jorden. Trots min flygrädsla har jag alltid upplevt en stor livsglädje när planet är under hundra meter från att landa, som att nu kan inget hända, det är bara hundra meter ner och det klarar jag alltid.
Jag träffade mig veterligen aldrig Ingmar Karlsson och vi hade kanske inte så särdeles mycket gemensamt. Likafullt tror jag mig se några likheter. Vi vill Vimmerby, och Vimmerby Tidning det bästa, vi förenas båda i titeln chefredaktör, och precis som Ingmar Karlsson tänker jag fortsätta skriva krönikor om lördagarna. De närmsta veckorna blir det från Mexiko. Vi får se vad som dyker upp.
