Magnifik röd katt. Dock inte nÄgon av krönikörens grannkatter, som Àr lite för skygga för att han ska fÄ komma nÀra.
Katterna Àr magnifika, men de Àr mycket skygga. Jag har aldrig kommit nÀrmare Àn ett par meter ifrÄn dem. Jag har kallat pÄ dem. De ignorerar mig. Jag har sökt deras blick. De nickar igenkÀnnande och konfirmerar mötet, men det betyder inte att de nÀrmar sig eller att jag kan nÀrma mig dem. De Àr helt enkelt sina egna. Jag har aldrig stött pÄ katter som varit sÄ mycket sina egna.
Den första tiden hyrde jag stugan. Det var i februari 2021. Vanligen hyrdes stugan ut till sommarturister sĂ„ den var en aning spartanskt möblerad med bara det nödvĂ€ndiga. I stora rummet fanns ett stort matbord och stolar och en blĂ„ hörnsoffa frĂ„n en dansk lĂ„gprisbutik. Den hade uppenbart varit med om en hel del, med vinflĂ€ckar och andra mera oprecisa flĂ€ckar, och i ena hörnet hade mössen tuggat i sig en del av stoppningen. Ăver huvud taget var det mycket möss som huserade i stugan, framför allt pĂ„ vinden. Jag hade haft besökare med skarpa nĂ€sor, som rynkat pĂ„ densamma och sagt âatt det var vĂ€ldigt vad det luktade mycket av möss!â Ăven jag hade kĂ€nt den oangenĂ€ma lukten.
En söndagseftermiddag satt jag i soffan och tittade pĂ„ nĂ„gon sportsĂ€ndning. I ögonvrĂ„n sĂ„g jag hur nĂ„got rörde sig pĂ„ ryggstödet. Jag vred försiktigt pĂ„ huvudet och möttes av en nyfiken musblick. âMen hĂ€r fĂ„r du inte varaâ, sa jag. Musen plirade tillbaka och lade huvudet pĂ„ sned. âDu fĂ„r inte vara hĂ€râ, upprepade jag. Det sĂ„g ut som om den himlade med ögonen, och sĂ„ kilade den snabbt vidare.
"Jag sÄg ocksÄ till att tÀta alla uppenbara hÄl dÀr det gick att misstÀnka att mössen kom in, men pÄ det stora hela visste jag att det skulle vara omöjligt att tÀta alla skrymslen och vrÄr i den gamla stugan."
Senare det Äret fick jag möjlighet att köpa stugan och det första jag gjorde var att slÀnga ut den beflÀckade mussoffan. Jag bytte innertak, mÄlade vÀggarna, lÀt bygga en vÀggfast bokhylla och fick upp tavlor. Jag sÄg ocksÄ till att tÀta alla uppenbara hÄl dÀr det gick att misstÀnka att mössen kom in, men pÄ det stora hela visste jag att det skulle vara omöjligt att tÀta alla skrymslen och vrÄr i den gamla stugan. Framför allt flyttade jag sopporna frÄn under diskbÀnken till en fristÄende kista med lock.
NĂ€r sĂ„ vintern Ă„ter drog in var jag beredd pĂ„ en sedvanlig musinvasion. Men â den uteblev. Ingen lukt och inga ovĂ€ntade besök i min nya obeflĂ€ckade soffa. Ingenting den vintern, och ingenting vintern som snart Ă€r passerad.
Jag tror inte ett ögonblick pÄ att mina tÀtningar varit avgörande, inte heller att mössen uppfattat mig som en bra person som inte vill dem nÄgot ont sÄ lÀnge de hÄller sig utanför stugan. Lite tror jag pÄ att flytta och isolera soporna, men framför allt tror jag pÄ de tvÄ rödsprÀckliga katterna. De fanns dÀr visserligen redan den första februarimÄnaden, men det kan inte vara nÄgot annat rimligt svar pÄ att mössen försvunnit Àn dem. Det har för all del alltid funnits katter pÄ den gamla slÀktgÄrden, men pÄ senare tid har de ofta varit bortskÀmda och övergödda. Det Àr inte den rödsprÀckliga duon.
Krönikören tror att det Àr grannens katter som hjÀlpt honom att fÄ sitta i musfria soffor de senaste tvÄ vintrarna.
Jag Ă€r alltsĂ„ katterna evigt tacksam, och jag skulle vilja ge dem nĂ„got för att visa min uppskattning, men det gĂ„r ju inte. Det enda sĂ€tt jag kan visa dem uppskattning pĂ„ Ă€r att ge dem nĂ„got gott att Ă€ta, men dĂ„ korrumperar jag dem sannolikt och de slutar med sin framgĂ„ngsrika jakt. Jag skulle vilja klia dem bakom örat och prata vĂ€nligt med dem, men resultatet kan vara riskabelt. Deras skygghet, misstĂ€nksamhet, som jag tror hĂ„ller deras jaktinstinkt och jĂ€garsjĂ€l intakt, skulle kanske ocksĂ„ bli korrumperad. De skulle komma pĂ„ besök, de skulle utan tvekan fĂ„ lite mat, de skulle ligga i soffan och bli kliade bakom örat, spinna och vara allmĂ€nt loja. Möjligen skulle det ocksĂ„ skicka ut fel signaler till mössen: âJaha, de rödsprĂ€ckliga fĂ„r vara inne i stugan utan problem. Jaha, de fĂ„r mat, och de blir kliade bakom örat. Men inte vi. NĂ€, nĂ€. Vi trodde vi hade en överenskommelse om att stugan var off limit för alla.â
"Det enda sÀtt jag kan visa dem uppskattning pÄ Àr att ge dem nÄgot gott att Àta, men dÄ korrumperar jag dem sannolikt och de slutar med sin framgÄngsrika jakt."
Min kloka kollega Rebecca Forsgren Malmström tittar pĂ„ mig och kan inte bestĂ€mma sig för om hon menar att jag Ă€r djurmĂ€nniska eller inte. Jag rycker pĂ„ axlarna och sĂ€ger att jag tror att djur kommer överens med mig, i alla fall hundar. âMen jag skulle aldrig fĂ„ för mig att skaffa en hund, eller för all del en katt, och definitivt ingen tamrĂ„tta.â Senare slĂ„r det mig att jag kanske Ă€ndĂ„ har en nĂ„got annorlunda syn pĂ„ djur. NĂ€r jag tittar pĂ„ en naturfilm frĂ„n exempelvis Serengeti, nationalparken i Tanzania, dĂ€r det finns ett trettiotal grĂ€sĂ€tande arter, som bland annat thomsongaseller, grantgaseller och topi, sĂ„ tĂ€nker jag förr eller senare alltid: âJag undrar vad de smakar? Och hur man bĂ€st tillreder dem?â
Idag önskar jag alla en trevlig pĂ„sk. Jag Ă€r i Helsingfors och betar av alla tips pĂ„ sevĂ€rdheter, spĂ€nnande restauranger och lokal mat som tidigare nĂ€mnda kollega â med finska rötter â gett mig. Förmodligen har jag Ă€tit friterad siklöja i saluhallen frĂ„n 1889. Förmodligen har jag provat det finska brödet som finlĂ€ndarna Ă€r sĂ„ stolta över. Kanske ocksĂ„ björnkött och laxsoppa.
Kanske blir det lite friterad siklöja, muikku, under pÄsken i Helsingfors.