Under våren 2019 dyker det upp ett reporterjobb på SVT Jönköping. Det låter spännande och jag söker det. Jag är till en början lite tveksam till att flytta från Norrköping, för det skulle innebära att jag inte kan gå på IFK:s hemmamatcher, men ju mer jag tittar på Jönköping desto mer sugen blir jag på att flytta dit och börja jobba som reporter igen. Jag letar lägenhet och funderar över var det är bäst att bo.
Jag tänker mig en framtid som Jönköpingsbo. Kanske ska jag skaffa båt och båtplats och börja fiska igen. Vätternröding, sik och öring, utöver den trevliga abborren och gäddan. Jag blir kallad till intervju och mitt bostadssökande intensifieras. Jag letar bra krogar. Så får jag besked. "Tack för din ansökan, men vi har erbjudit jobbet till en annan sökande." Drömmen om en framtid som Jönköpingsbo spricker som ett troll i solsken.
De jobb man aldrig fick påverkar livet lika mycket som de jobb man fick. Våren 2010 sökte jag arbete som fredsobservatör i Colombia åt Kristna Freds. Jag var alldeles övertygad om att jag skulle få jobbet. Jag var snarare överkvalificerad. Jag hade arbetat i El Salvador i två och ett halvt år. Jag hade erfarenhet från krigets Bosnien. Jag hade jobbat på det svenska fältsjukhuset i Saudiarabien under första Gulfkriget och på det i Somalia två år senare. Men icke! De tyckte inte min spanska var tillräckligt bra. Deras nej gjorde att livet tog en annan vändning.
Livet består av vägval. Från det att vi föds till dess att vi slutar vår jordevandring. Alla val är inte lika viktiga. Valet mellan fisk och kött till lunch är sällan livsavgörande. Det är däremot valet av utbildning, arbete, intressen och bostadsort. Och de viktiga valen är de som är oåterkalleliga. För vissa kan det vara ångestladdat, för våra val påverkar i förlängningen hela mänskligheten. För andra är de enbart spännande. Det som valen sedan leder fram till kallar en del för slumpen, medan andra menar att det är förutbestämt.
Våren 2014 kommer jag hem från arbete i Latinamerika. Jag behöver ett jobb. På väg till Universitetssjukhuset, för att hälsa på farsan som ligger inlagd, får jag för mig att cykla dit via Stora Torget. Där stöter jag på en gammal fotbollskompis som arbetat många år inom socialtjänsten i Linköpings kommun. Han har ordnat jobb åt mig tidigare. Jag frågar honom igen, och bara några dagar senare börjar jag jobba med ensamkommande flyktingungdomar på ett nystartat HVB-hem. Anställningsintervju på förmiddagen och på eftermiddagen hämtar jag de tre första ungdomarna på tågstationen. Hassen, Awet och Samiel.
Att jag över huvud taget blev journalist var också en tillfällighet. Jag har för all del alltid intresserat mig för det dagsaktuella och att berätta, men i mitten på nittiotalet arbetade jag med hjälpsändningar till krigets Bosnien. En av medarbetarna skulle söka Skurups journalistlinje. Jag hängde på. Han kom inte in, men det gjorde jag. Lika slumpartat började jag med TV. En kompis från Skurup tipsade mig om Södra Vätterbygdens journalistlinje, där man andra året kunde välja att läsa TV. Det fanns en plats och den fick jag.
Det är i mellandagarna 2020. Jag har jobbat helgen på polisens kommunikationsavdelning. Jag är hungrig och vill helst ha en köttbit och pommes frites. Det är pandemitider, men det finns ett ställe på Drottninggatan i Norrköping som jag vet inte är speciellt välbesökt och inte speciellt dyrt. Jag går dit och får min köttbit och min pommes frites, och kommer på att jag ska kolla annonsen som min mor tipsade om, att Vimmerby Tidning söker reportrar.
Jag hittar inte annonsen och sms:ar Fredrik Lagerqvist, chefredaktör på NT. Vi jobbade ihop på TV4. Han svarar på vändande sms och upplyser mig om att Vimmerby Tidning också söker en chefredaktör. ”Det måste du söka”, skriver han. ”Varför inte”, tänker jag. Efter ett antal intervjuer blir jag erbjuden arbetet som chefredaktör för Vimmerby Tidning.
Det känns fel att säga att 2021 var ett bra år. Inte med pandemin och all olycka den drog med sig. Inte med det ökade klimathotet, eller med den senaste tidens spänning mellan västvärlden och Ryssland. För mig blev det emellertid en förändring som jag ser som positiv.
Nu önskar jag att pandemin försvinner så vi kan återgå till ett mer normalt liv, men konserter, teaterupplevelser, fullsatta läktare när IFK spelar, trevliga och långa restaurangbesök i fulla lokaler där det inte gör något om människor trängs lite grann. Jag önskar mig helt enkelt ett mer ordinärt 2022.
Ett riktigt Gott Nytt år önskar jag oss alla!