Visserligen sitter hon på en uteservering vid St Eriksplan i Stockholm men Ellen Lamm är egentligen i Bergen förklarar hon. Om en och en halv timme ska hon repetera Tjechovs "Körsbärsträdgården" på Den Nationale Scene på länk hemifrån lägenheten.
Vem har inte vant sig vid digitala möten under pandemin, men teaterrepetitioner?
Just nu går det så överraskande bra att hon glömmer var hon är och förvånat ser sig om när de bryter för lunch. Via två kameror kan hon följa tolv norska skådespelare och ge regi i ett drama om undergång och drastisk samhällsförändring. Men vore det inte för att hon redan varit på plats "i rummet" under en tvåveckorsperiod hade det inte gått alls tror hon. Den gången hann hon dit just innan Bergen förlängde karantänkravet från sju till elva dagar, varav fyra på karantänhotell.
– Det är inte så kul när man har småbarn hemma, säger Ellen Lamm som nu återvänder först i augusti.
Stark känsla av mening
Att regissera kan ge en stark känsla av mening – när det fungerar och alla jobbar gemensamt med något som kan få betydelse för andra. Men det är samtidigt så svårt och orosfyllt att hon ofelbart ångrar sig så fort hon tackat ja till något nytt. Ändå arbetar hon nu med sitt 45:e regiuppdrag.
Samtidigt som Ellen Lamm har samlat på sig tillräckligt med livserfarenhet för att känna att hon bottnar som Tjechovregissör axlar hon också sitt första tunga ledningsuppdrag. Efter premiären i Bergen tillträder hon som konstnärlig chef för Unga på Operan, Kungliga Operans barn och ungdomsverksamhet i Stockholm, och ska därmed fundera mer på vad andra än hon själv kan tänkas vilja göra. Men framför allt ska hon tänka på den unga publiken.
– Jag tänker att det handlar om att ge barn magiska scenkonstupplevelser. Jag bär med mig ett Kafkacitat som jag tycker är väldigt bra: konsten ska vara en yxa som hugger upp det frusna havet inom oss. Om man kan ge barn en upplevelse som på något sätt öppnar eller berör tycker jag att det är det största.
På hennes barnteater-cv finns bland annat "Det blåser på månen" på Dramaten 2017 och den tyska 1800-talsberättelsen "Max och Moritz" om två elaka barn som efter att antal illdåd blir nedmalda till mjöl. Av den gjorde hon absurdistisk familjeteater för Riksteatern 2006. Hon gillar det absurda och lyfter fram berättelsens betydelse i en splittrad tid.
– Berättelsen är det som håller ihop oss, både som individer och som samhälle. Gemensamma berättelser är viktigare någonsin, att de fungerar som lägereldar. Man upplever något tillsammans med okända människor i salongen och med dem på scenen, det uppstår en tillit. Jag tycker att det handlar om allt som man känna en brist på i dagens samhälle.
När hon 2019 regisserade Händels "Orlando", en opera om ung stark förälskelse, på just Unga på Operan fick högstadieklasserna besök av operans pedagoger inför föreställningarna, vilket hon ser som en del av nationalscenens uppdrag.
– De flesta av våra besökare är förstagångsbesökare. Det är allas operahus och det är viktigt att känna att man har tillgång.
För egen del golvades hon av operakonsten först som vuxen trots en annars kulturellt välmarinerad barndom. Som åttaåring blev Ellen Lamm barnskådespelare hos duon Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson. Även om hon inte hade någon roll just i tv-serierna "Tårtan" och "Doktor Krall" medverkade hon i filmer och barnprogram gjorda i samma anda.
– Det handlade ganska mycket om att jag bodde så att jag kunde gå dit själv. De var väldigt praktiska, efter skolan gick jag dit och filmade, det var faktiskt helt vansinnigt det mesta, herregud, heltokigt och helt fantastiskt – jag älskade det. Det var mycket frihet och mycket värme.
Som 10-åring blev hon meddragen av en kompis till Dramaten där Ingmar Bergman behövde barnskådespelare till "Ett drömspel". Ellen Lamms föräldrar hade hellre sett att hon fått en mer normal barndom med mer tid i skolan, berättar hon, men deras dotter tyckte att hon hamnat precis rätt.
– Skådespelarna var väldigt snälla mot mig, det fanns en kultur av att ta hand om och föra kunskap vidare.
"För ljus röst"
Ingmar Bergman träffade hon dock först på riktigt senare i livet då hon återvänt till Dramaten som dramaturg- och regiassistent. Under ett kort samtal förklarade han att hon hade för ljus röst för att regissera vilket slutade med att hon fick gå till en talpedagog. En känsligare person hade kanske tagit detta hårdare.
– Han gjorde verkligen något för mig. Det är möjligt att han kunde ha uttryckt sig lite finkänsligare men det är inte poängen. Jag låg extremt ljust, det här blev ett sätt att förstå andning, hur allt hänger ihop, hur jag gör för att höras. "Ljus röst" var ju egentligen bara ord för något mycket större och komplicerat. Jag är otroligt tacksam över att han orkade och tog sig tid. Han hade helt rätt.
Fotnot: Kafkas originalcitat är hämtat från ett brev till vännen Oskar Pollak och lyder: "En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss".
