När man dricker kaffe i 1700-talsträdgården bakom förlagets kontor. Det är ett typiskt sådant tillfälle när man saknar snuset som mest, konstaterar Andrev Walden. Men att snusa är en lyx som han inte längre unnar sig.
– Det är inte så jävla lönsamt att skriva roman. Det är oerhört dyrt. Man kan ju ibland, rent ekonomiskt, önska att man hade andra drömmar i livet, säger han.
Han har hyllats för sitt språk i kolumner och reportage i DN och Aftonbladet. Skrivandet beskriver han som sin största talang. Men även om en roman länge har varit hans dröm tog det tid för den nu 47-årige debutanten att förverkliga den.
– Jag väntade länge innan jag började skriva kolumner också. Jag vågade inte riktigt ge mig in i att skriva. När du väl börjar göra det som är din primära begåvning, då finns det inga säkerhetsbälten kvar. Misslyckas du med det är du förslösad, säger han.
– Jag kan föreställa mig en alternativ livsbana där jag aldrig brände av krutet. Utan bara vårdade det som en oförlöst dröm.
"En liten humorklubb"
"Jävla karlar" handlar om Andrev Waldens uppväxt i Norrköping. Om sju olika styvpappor på lika många år. Om rotlöshet och fattigdom. Om knark och mordförsök. Om galenskap och om vuxna som är värdelösa på att vara vuxna.
Att skriva boken var jobbigt. Alltså rent hantverksmässigt. Walden har svårt för att koncentrera sig och slutföra saker. Känslomässigt var det lättare. Skrivandet handlade om att hitta humorn i allt mörker, förklarar han.
– När vuxna syskon pratar med varandra om sin uppväxt och sina föräldrar, om hur knäppa de var, då bildas det som en liten humorklubb. Det finns en kraft i det där, i syskons delade skratt, och det var den kraften jag försökte blåsa in i berättelsen. Jag vill släppa in läsaren i en klubb.
– Möjligen var det en försvarsmekanism, men jag började redan som barn, kanske i tioårsåldern, att betrakta vuxna som långa barn och tyckte synd om dem.
Tufft för mamman
Styvpapporna med namn som "Växtmagikern", "Prästen" och "Mördaren" kommer från olika världar – gröna vågen, borgerligheten, arbetarklassen. Mamman har ont om pengar och är i ständig beroendeställning till dem. Lille Andrev är ungefär lika vilsen överallt.
Männen i boken framstår ibland som helt osannolikt knäppa, men Andrev Walden försäkrar att nästan allt är sant. Han har till och med tonat ned galenskapen på några ställen för att göra det mer trovärdigt.
– Om någonting låter påhittat så kan du vara säker på att det är sant. Man behöver inte hitta på något särskilt, för det särskilda fäster i minnet. Det påhittade finns i skarvarna mellan det som fäster i minnet, säger han.
Samtidigt framstår hans mamma knappast som någon mönsterförälder heller, men hennes roll vill han inte utveckla här.
– Jag pratade med min mamma en hel del men jag tror inte att jag vill blanda in henne i samtalet. Hon har läst boken och det var tufft för henne men hon satte sig aldrig på tvären.
"Lever i kronisk chock"
Han beskriver hur det kändes som att tillvaron var indelad i två lag. På ena sidan fanns mammorna och barnen och där fanns kärlek och värme. På andra sidan fanns papporna, som klampade in och förstörde med våld och ilska. För barnet Andrev var det obegripligt varför mammorna någonsin släppte in dem.
TT: Hur blev det när du själv växte upp och blev "karl"?
– När jag ser på min egen pappa och på de styvfäder jag hade, bortsett från den sista som i alla fall försökte att både älska och uppfostra mig, så känns det som att det är väldigt svårt att misslyckas. Det är bara: var inte dum i huvudet. Men det handlar ju också om att hela kulturen kring föräldraskapet och faderskapet har förändrats.
Samtidigt gissar han att längtan efter tryggheten har satt sina spår.
– Jag och mina syskon har blivit riktiga förhållandepersoner. Vi sitter still. Vi gillar stabilitet, lugn och ro.
Att själv bli förälder har också lärt honom att inte döma de vuxna i hans barndom för hårt.
– Det här fattade jag inte innan jag fick barn. Nu är barnen tio och tolv. Men det känns som att jag aldrig kommer att bli hel igen. De posttraumatiska skadorna från småbarnsåren kan inte läka ut helt och jag lever i ett slags kronisk chock över livets krånglighet.
Drömde om Conan
"Jävla karlar" är ingen terapihandling, och ingen uppgörelse heller. Egentligen ville han bara berätta en saga, förklarar han. Den högsta drömmen är att få skriva en saga som liksom späds ut i det kulturella grundvattnet och berättas om hundra eller tusen år.
– Det jag skriver är sagor. Även om den här är mer dokumentär så tycker jag att man kanske mellan raderna kan se spåren av en oförlöst sagoberättare.
Sagorna drabbade honom som barn. Allra mest de brutala sagorna, som "Conan Barbaren". I boken beskriver Walden hur han återberättar hela filmen för sin andlöst lyssnande bästa kompis "Cyklopen" en natt.
– Den filmen hade en otrolig inverkan på mig, har det fortfarande. Men jag vågar inte se om den. Gud vad jag drömde om att vara Conan-pojken. Att växa upp i fångenskap och odla stora muskler och bryta sig loss och ge sig ut i vildmarken.
