Hellstrand har säkrat känslan

Det är en ljummen sommarkväll på väg att övergå i natt i Västervik. Staffan Hellstrand har just gjort en av sina två konserter under sommaren 2002.
Han får lysande omdömen. Både från publiken, kollegor och recensenter.
Han är nöjd själv också.
- Det kändes bra. Det var en spontan och riktig kontakt med publiken, säger han.
Känslan är viktig för den 43-årige fyrabarnspappan från Nyköping.
Han har en lång musikalisk bana bakom sig. Under 1970-talets senare del spelade han symfonisk rock i bandet "Dimmornas bro". Sen följde det egna bandet SH och därpå en platta med Dan Andersson-låtar som blev en bro till solokarriären som började med "Den stora blå vägen" 1991. Där efter "Eld" med första stora hiten "Bilder av dig".
Sen har det rullat på med låtar som "Lilla fågel blå", "Fanfar" och senare också EM-låten "Explodera".
Det var i den vevan han stannade upp.
- Jag är inte riktigt van att vara i händelsernas centrum på det sättet. Det blir bara för mycket. Den här branschen är inte snäll mot människan. Titta på de här snabbt konstruerade popbanden som Exellence som kommer fram i ljuset för en stund och tror att de ska vara popstjärnor nästa år också. Man leker med människors liv och visar ingen respekt och tjejerna utnyttjas värst här också.
Det var en naturlig motståndskraft till sånt som fick Staffan Hellstrand att gå tillbaka för att se varför han en gång började göra musik. Och visst finns det svar. Även om han inte har något enfas-svar att leverera.
- Det handlar mycket om en äkta känsla som man har inom sig. Och det finns en stor risk att man kommer bort från den om listor och sånt får för stort utrymme.
Listor och kraven från promotors och skivbolag är inte avgörande för Staffan Hellstrand. För honom ska känslan styra. Därför är han noga med kontrollen över varenda låt.
- Jag är alltid med från första början. I varenda låt. Då är det ingen risk att hamna fel gentemot en själv.
Hur klarar man att behålla sin stil men ändå göra något nytt?
- Det där är det klassiska dilemma som varenda artist ställs inför, men det är nog där också som kontrollen är viktig. Jag känner att min nya platta är modernare. Men för den skull ska ingen förvänta sig någon radikal förändring.
Musikalsikt har han ett brett inspirationsskafferi.
- Jag lyssnar på det mesta. Från Dylan och Doors på 1960-talet, New Order, New order Nirvarna på 1990-talet och i dag Black Rebel Motorcycle Club och Vue.
Med den gedigna känslan för musiken och det kritiska perspektivet till branschens glitter och wannabe-life var det inte svårt att tacka nej till inbjudan till grammisgalan i vintras för att i stället se just Black Rebel och The Vue.
I texterna ger Staffan Hellstrand stort utrymme åt den verklighet vi lever i.
"Decemberblommor" exempelvis, vad fick dig att skriva en den?
- Jag såg en tjej gå över Sergels torg och insåg att det är alldeles för mycket slit och släng med människor. Särskilt tjejer utnyttjas. Det är bara att se vilken värld vi har - så finns det mycket att skriva om.
Ofta med en stor kärlek till det lilla, som kanske egentligen är det stora i livet.
Vad framtiden efter "Socker&synder" kommer att ge har han svårt att sia om i dag. Men fler plattor blir det.
- Kanske en naken akustisk sak.
Sen är det då är här med fotbollen…
Staffan Hellstrand är en hängiven fotbollsfantast och ser oerhört många matcher. Så det var nog ingen tillfällighet att just han fick chansen att göra EM-låten 1998.
Men Öster, varför blir en Nyköpingskille Öster-supporter?
- Alla andra höll på Norrköping eller något av Stockholmslagen, och det året, 1968, gick Öster upp i allsvenskan så då blev det så - och de vann ju direkt. Sen har jag alltid gillat Tommy Svensson. Han är samma typ som jag. En taktiskt slitvarg på mitten.
Han känner ett stort medlidande för Sverige efter VM.
- Det var jävligt synd om Sverige. Laget gjorde en kanoninsats i gruppen - och det blev ett stort tomrum efter den där förlusten mot Senegal. Men jag tycker det var ett kul VM. Särskilt Turkiet tycker jag gjorde en bra turnering och spelade bra fotboll.
Någon mer låt för fotbollslandslaget blir det kanske inte.
Men en taktisk slitvarg behöver ju inte explodera för att vara en stjärna på plan. För vi vet ju att Staffan Hellstrand är en av dem som verkligen har nånting kvar.