En suverän naturiakttagare

Hans far gick ju bort när Martinsson var bara barnet, och modern emigrerade till Amerika. Detta gjorde att Harry Martinsson, som sagt, blev ett sockenbarn. De som närmare vill veta mera om hans liv rekommenderas att läsa bland annat "Nässlorna blomma" och "Vägen ut", som får anses vara självbiografier.
Med stor beundran har jag läst flera av Harry Martinssons böcker. Hans speciella diktarbegåvning ger sig bland annat till känna i boken "Svärmare och harkrank", som kom ut redan 1937.
Där skriver han om våra sjöar, som han måleriskt beskriver som det svenska landskapets cisterner och de är en hjärtkammare av vatten och en bassäng för utpräglade sinnesupplevelser. Och han fortsätter. Redan mitt i vintern kan man sitta och minnas dess underligt sugande doft av dy och gyttja och höra vassbladens rassel mot varandra, som de kan höras en grådämpad blåsig sommardag före ett regn.
Att tal om sjöar gläder mig, skriver Martinsson. Sjöarna ligger ju spridda på denna jord på olika zoner. Och de är liksom himlens stjärnor färgade av betingelserna, men också själva betingade.
Meditationer, kåserier och skildringar av händelser och bilder i naturen möter läsaren i bland annat tre av hans diktböcker, nämligen "Svärmare och harkrank", "Midsommardalen" och "Det enkla och det svåra". De är bara en liten del av hans stora produktion.
Alla böckerna är strålande naturiakttagelser. Som till exempel när han vandrar i ett skogskärr, där han berättar hur porsen har sin årstid och skvattram blommar och osar. Håll den intill näsan och det kan lätt bli en nysning. Martinsson vandrar vidare i det stora kärret, där han upptäcker spår av älgklövar och vattenhål och där massor av knott lyfter vid minsta vinddrag. Plötsligt kommer en trollslända flygande. Fantasifullt jämför Martinsson trollsländan med en stridsflygares stela, ryckiga flykt.
Eftersom vi har maj i färskt minne ännu ska jag sluta med en kort dikt Harry Martinsson kallar "Ljusning" och som finns att läsa i boken "Gräsen i Thule".

I ljusningen en majnatt
hörde jag en gök i skog.
Som alla skogars hjärta
den oavlåtligt slog
sin ters om sommartider
när natten sönderglider.
Då lyser vit en näckros,
som ängel i sin vik
och trasten sitter högt i topp
och piper himmelrik.