Dubbla besök i rock Žn roll-heaven

Jag säger inte att det var bättre nu. Det kan jag ju inte, efter som jag inte vet. Men det finns de som säger det. Tillsammans med mitt eget vittnesmål vågar jag påstå att det måste varit lika bra. Minst.
Sen finns det somliga som försöker hävda att andra rockhändelserer senare i sommar skulle vara större än det här - Ha!

Egentligen var det bara meningen att jag skulle se en konsert. Den första. Den var planerad sedan länge. Åtta grabbar mitt i livet i en limousine och midsommardagen till ära en sillunch med snaps strax efter Jönköping där sällskapet blivit fulltagligt. Som upplagt för rock’n roll-party.
Bra platser kanske tio meter från scenstaketet var mer än vad vi vågat hoppats på. Lång väntan tyckte vi som fick stå där i knappa två timmar innan Bruce började. Andra hade stått där framför oss i nära det dubbla, och hur länge de stått utanför ska vi inte gå in på.

"Faan, Jimmy det är så jag gråter, sa polarn i skinnpaj när det började dra ihop sig och Gary Tallent var först upp på scen.
Och visst var det så. Klumpar i halsen, varma ögon och rysningar längs hela kroppen. Men mest av allt svett. För ingen, absolut ingen kunde stå stilla på Ullevi. Inte en minut av de kanske nära tvåhundra minuter The Boss och E-street Band styrde vårt unisona universum.
Fortsättningsfest på krogarna i Götet var det aldrig tal om. Det blev åtta utpumpade men lyckliga själar i limon på väg hem igen.

Bara för att tio timmar senare vända om väster ut igen. Jo, det gick bara inte att motstå lusten.
Kvart i två slängde vi oss i bilen, den här gången sonen och jag, och drog i väg. Utan biljetter…
Rakt in på pressläktar’n ?
Nej, nej, nej. Sånt förekommer inte. Alla pressbiljetter är noggrant förbokade, betalda och kontrollerade och så där. Men lördagens besök hade lärt mig att det gick att köpa biljetter till sjysst pris utanför. Så en dryg timme före konserten hade vi varsin för femhundra spänn. Styck förvisso. Men många begärde fortfarande tusen spänn. Skitsamma. Hade jag behövt, hade jag betalt det.
Och det var bättre på söndagen. Nu ska inte ni som var där i lördags förbanna er. Det var ju sällsynt bra då också. Men ändå snäppet högre dagen efter i alla fall. Låtvalet höjde. Det sägs att den första låtlistan som tejpats upp på scenen åkte ut för en ny strax före entrén. Och ändå blev det tvära kast också i den nya. Som exempelvis när Bossen helt plötsligt ville göra "Growin`up", vilket sjå han hade att få Roy Bittan att förstå… Tydligen kom "Racing in the street" lika spontant. Och så kom det där efterfrågade Detroitmedlyt. Och "Promised land" som helt plötsligt fick inleda hela härligheten. Och Atlantic City som bara ljuder i mig hela tiden sen några dagar. För att inte tala om "Twist&shout"… - ännu maffigare. En dröm. En himmelsk upplevelse. Och det tycks bara vara på Ullevi han gör den nu. I Wien i onsdags var den borta ur setlistan.
Nu snackas det om att Springsteen snart är tillbaka igen. Och sonen ger mig ett ultimatum: "Du åker inte på en enda Springsteenkonsert till utan mig….!