"Ä krôppen fresk, så håller han sa ren"

Att hålla sig ren genom att bada var ingen självklarhet och räknades inte som något behov så sent som långt in på 1900-talet. Tvärtom såg man med stor misstänksamhet på att utsätta sin kropp för sådant. Sloganen "Bad är hälsa" var inte kommen ur allmogens inställning. Den var ett försök från hälsovårdarna att motverka den gamla åsikten att bad var både onödigt och ohälsosamt.

Ihjälbadade luffare
För den som levat ett långt liv utan att bada kroppen ren med tvål och tvagning var det rentav livsfarligt att bli badad. Det berättades om luffare och andra enstöringar som hamnat på sjukhus eller ålderdomshem och blivit ihjälbadade. Man sa att det påtvingade badet avlägsnade det skyddande skikt av hudfett och lort de hade på kroppen. Alla porer blev vidöppna och bakterier gick rakt in i kroppen och åstadkom dödliga infektioner.
De som jobbat inom äldrevården för länge sedan har bekräftat detta. Luffare som hamnade på "hemmet" blev inte gamla, men det var nog helt andra orsaker till det än intagningsbadet.

Badrum onödigt
Människokroppen hade en medfödd förmåga att hålla sig ren utan bad och tvättning, ansåg man. "Ä krôppen fresk, så håller han sa ren" var ett talesätt många gamla trodde på. Så sent som 1951 använde en gammal bonde i Falla by, Vimmerby socken, det som argument för att inte göra ett badrum, när han skulle rusta upp sin bostad.
Egentligen var det här ett resonemang som passade bra ihop med den tidens bostäder. Badrum i hus på landet var minst sagt sällsynta vid andra världskrigets utbrott. Vattenledning in i huset var nästan lika sällsynt och "rinnande varmt vatten" hade bara de som också hade centralvärme och de var ännu färre.
Att tvätta av sig, så gott det gick, i ett tvättfat på en stol i köket det var vad som fanns till buds för de flesta. Under somrarna var det ingen nöd, för då gick det att cykla till sjön varje kväll och tvätta sig riktigt ren. På vintern däremot var enda alternativet för många att elda upp i tvättstugan och ta ett bad i det stora bykkar som fanns i alla lanthushåll. Med så mycket arbete och besvär blev det inte så många bad per vintern för de flesta.

Jul och midsommar nog
Att bada två gånger om året till jul och till midsommar var tillräckligt, det var vad man sa förr. Fortfarande brukar man skämta om detta. Midsommarbadet har jag inte hört något berättas om, men helt säkert var det en del gamla som tillämpade regeln om att bada enbart på julafton långt in på 1950-talet.
En av mina grannar då var en filosofiskt lagd ungkarl och levnadskonstnär född 1892. Han levde till stor del utan att rätta sig efter vad andra tyckte och tänkt om honom och hans vanor.
Badade gjorde han inte ofta, men en gång varje vintern tyckte han det hörde till traditionen. Det var sent på julaftonskvällen han värmde mängder av vatten på köksspisen, satte in en stor tvättholk på golvet och tog ett grundligt och njutningsfullt bad som kunde vara i flera timmar.
Innan han började, hade han tagit av köksmattorna och tagit in piassavakvasten från bron. När han torkat sig torr, stjälpte han ut badvattnet på golvet och med piassavan gav han köksgolvet den enda skurning det fick den vintern.
Sedan tog han på rena helgdagskläder och klädde julgranen i salen. När det var klart, var det tidig julmorgon och den tid när folk for förbi nere på Venavägen på väg till julottan i Vimmerby. Då var det dags att tända de levande ljusen i granen och ställa den så, att julottefararna kunde se den genom fönstret.
Med fiolen under hakan satt han sedan och spelade "Var hälsad sköna morgonstund?", tittade på juleljusen och tyckte julstämningen var god.

Julbadet
Det finns många berättelser nedtecknade om just julbadet. Människor födda vid mitten av 1800-talet har berättat om hur det gick till i deras barndom. Man höll till badet, där det gick lättast att värma upp lokal och badvatten. Det kunde var i brygghuset, linbastun eller ett rum i bostaden, där man hade satt in ett stort träkar med några hundra liters rymd.
Hela hushållet badade i samma vatten och det var noga med turordnigen. Första i tur var alla männen. Husbonden inledde, därefter sönerna i åldersordning och sist drängarna. Sedan kom kvinnorna med mor i huset först, sedan döttrarna och sist pigorna. Alla kan säkert föreställa sig hur vattnet i karet såg ut, när yngsta pigan kröp ner i karet, om 8-10 kroppar som inte badats rena sedan sommarn redan befriats från lort och hudavfall där.
Tvättmedlet före tvålarnas tid kunde vara hemkokt såpa, tillverkad av fett och ben från höstslakten som kokats med björkaskelut. Det gick åt rätt hårda skurborstar för att skrubba bort lager av ingrodd lort och det berättas hur skinnet nästan glödde av hetta efter en sådan ovan och rätt omild tvagning.
Det var lite av rit i julbadet. Att hela hushållet badade i samma vatten var i sig ett slags demonstration av samhörighet. Att göra detta innan kyrkklockorna ringde in julen på julaftonkvällen innebar att man gick in i helgen befriad från lorten från långa oxveckors arbete. För att ytterligare markera gränsen mellan vardagen och årets största helg, klädde man sig i rena kläder eller, ännu bättre, nysydda och aldrig använda.

Badstuga blev linbastu
I min barndom fanns fortfarande e baste (en bastu) gemensam för vår gård och närmaste grannen. Det senaste den använts till var torkning av lin och malt och rökning av fläsk. Aldrig att någon nämnde att den hade använts till bad. Men så hade det varit tidigare.
Namnet bastu är en sammandragning av ordet badstuga och detta hade en gång varit huvudändamålet med sådana byggnader. Under medeltiden var lördagens bad och påtagning av rena kläder före helgsmål en gränsmarkering mellan helg och söcken. Namnet lördag kommer ur att den dagen var lögardagen.
Man tror att den lutherska kyrkan syn på nakenhet som något skamligt bidragit till att medeltidens badande gradvis försvann under ett par hundra år efter reformationen och svenskarna blev det vi i dag kan klassa som lortgrisar.

Badvägrare
I min ungdom hörde jag berättas om gammelgubbar som aldrig badat frivilligt i hela sitt liv. Troligen hade de varit tvungna att bada, när de gjort exercisen hellre det än att sitta i buren men de hade inte låtit det bli en vana.
I Lönneberga fanns förr en kantor och skollärare som hette Viktor Haak. Han skrev dikter på dialekt under pseudonymen Danjel ve Kôrsgrinna. En av hans opus handlar om hur nyttigt det är att undvika att bada. Dikten sägs bygga på en verklig händelse, när "Pelle på Li?a", som skulle fylla hela 90 år och fortfarande var pigg och rask, skulle intervjuas av Vimmerby Tidning. Det var mycket ovanligt på 1940-talet (kanske var det då?) att folk blev så gamla.
En journalist åkte alltså ut till krutgubben på Li?a. Men Pelle var både fåordig och ovillig och det blev inte mycket underlag till en artikel av det han svarade på frågorna.
Till slut ville då journalisten veta vad Pelle trodde det berodde på att han kunnat bli så gammal. Pelle satt tyst och han fick frågan på nytt.
Dikten slutar så här: ?Då vände sa Pelle på stolen å sade: Dä kanske bero på ja allri ha bade?.?Riskabelt att vara lortig
Tro nu bara inte att alla människor var ingrodda lortgrisar förr, på grund av att de saknade badrum eller andra anordningar för att kunna hålla sig rena bekvämt. Nej, vi som var med då kämpade på och gjorde det bästa som omständigheterna medgav. Särskilt noga var det att vara ren och ha rena underkläder när vi åkte in till Vimmerby i något ärende.
Grunden för det kravet var inte i första hand att vi skulle vara presentabla för staborna. Nej, det var bara en del av orsaken. Den som åkte in till stan kunde bli hastigt sjuk eller råka ut för olycksfall och hamna hos läkare. Och dit var inte nådigt att komma för den som inte var ren och snygg.
Den tidens läkare och annan sjukvårdspersonal var inte sena att påpeka dålig hygien hos sina patienter och det var ofta inte i några försynta ordalag. En riktigt besk och kränkande kommentar kunde det bli och dessutom pratade personalen ibland bredvid munnen efteråt. Snart visste halva bygden att "den och den" hade kommit till sjukan ingrodd av lort.
Det var inte många som vågad säga emot, när de blev bemötta på det viset, men det fanns de som gjord det. En gång på 50-talet hade en av traktens ledande lortmostrar blivit stångad av en ko och kom till akuten på Vimmerby sjukhus. När hon skulle badas ren för att bli lagd i sjuksäng frågade baderskorna, lite spydigt, om hon inte hade tvål och vatten hemma.
- Jaa, dä ä väl inget svårt för er å hålle er rene! I som få gå här i ere vite, fine rocke å allri ä i närheten å nôn lort på hele långe dan å har badrum å bade er i. En annan få grose mä dynge å djur å lort dan i änne å inget badrum har en. Då ä dä inte så lätt å hålle sa ren, inte.
Och nog hade hon rätt i bra mycket av det hon sa.

Fotnot: Martin Johansson, Märsta, är uppvuxen i Vimmerbytrakten. Sedan han blev pensionär har han ägnat sig åt att forska och skriva livet i sin hemtrakt under tidsperioden 1850-1960.