Deckarsvepet
Självklart kan man använda spänningsgenren till mycket – ren underhållning, skrämmas, påvisa saker i samhället eller allt på en gång. Författarna har blivit lite som de populära tv-serierna, det kommer pålitligt en ny säsong med jämna mellanrum. Deckargenren tillhör fortfarande det som säljs mest och titlarna är hur många som helst.
Kjell Eriksson tillhör de pålitliga leverantörerna. Oftast har han haft polisen Ann Lindell som huvudperson genom brott, personliga kriser och ett liv som inte alltid låter sig styras. Hon finns med även i trettonde boken "Ett dödligt tillstånd" men mest som sidofigur. Hon har ju också hoppat av jobbet som polis. Det blir främst hennes före detta kollega Sammy Nilsson som får axla det stora jobbet, trots att han är nyopererad för hjärtinfarkt. Jakten på en mördare tar honom från Uppland ned till Österlen. Eriksson lyckas som han brukar, möjligen till och med bättre, förena en tät intrig med ett lika precist som vackert språk.
Johan Theorin återvänder i "Benvittring", liksom i debuten "Skumtimmen", till Öland. Hans ledande brottsspårare är ovanligt nog en snart 90-årig man, Gerlof. Dennes släkting Tilda är visserligen engagerad polis, men mycket löser han själv i ett svårt brott som leder långt tillbaka i tiden. Det som börjar likt en lite lös Läckbergsk intrig växer vartefter och Theorins personskildring och tillika miljöbeskrivning gör att boken läser sig själv.
Liksom Kjell Eriksson har sin Lindell har Mons Kallentoft hittat sitt perfekta fokus i Malin Fors, Linköpingskommissarie med grava alkoholproblem och tufft förhållande till sin dotter. Klassisk deckare alltså. "Blickfångarna" är författarens femte i serien med de fem sinnena. Kallentoft tillhör rikets bästa och den här är inget undantag. I lösandet av ett gammalt fall hinner boken ta upp filosofiska frågor om konstens frihet samtidigt som den är nagelbitande spännande med en imponerande inblick i det mänskliga psyket. Ett drivet språk skyler inte hemskheterna vare sig här hemma eller i världen men som engagerar från först sidan till den sista.
Drivna författaren och samhällsdebattören Katarina Wennstam skulle kunna klara sig hur långt som helst "bara" på att skriva mer renodlade deckare. Nu har hon valt att främst använda genren för att påvisa missförhållanden. Det gäller även den elfte boken i Justitiaserien, nya "Djävulens advokat". Här har hon fokus på det helt vansinniga i att man kan komma undan med mord och i stället få ett lindrigt straff för brott mot griftefriden om vissa omständigheter föreligger. Det är avslöjande och samtidigt är berättelsen lika drabbande som spännande. Förhoppningsvis läser några inflytelserika makthavare detta också och ändrar lagen.
Även kommissarie Ewert Truut har mycket att säga om samhället men han levererar sina sanningar och sarkasmer lite mindre elegant och mer rakt på i Dag Öhrlunds böcker. Som tur är så har den buttre polisen ett varmt hjärta och kollegerna Kahn & Herrera som är lite mer i tiden, på gott och ont. Även senaste "419 timmar" underhållande och träffsäker, inte minst rolig när Truut ska försöka sig på att vara sambo. Jakten på seriemördaren känns nästan sekundär, även om den också är riktigt fyndigt upplagd.
Sundsvall är centrum i Jonas Moströms böcker om psykiatrikern Nathalie Svensson och kommissarie Johan Axberg. Åttonde fristående boken heter "Den omänsklige". Liksom hos så många av de bästa spänningsförfattarna är det personskildringarna som står sig allra bäst. Svensson & Axberg är två härligt komplexa figurer som Moström fångat på pricken och jag följer dem gärna som om de vore två verkliga vänner i livet. Det är tur att det håller sig på så bra nivå för upplösningen av själva brottet blir för spekulativ och det känns som att den faller utanför ramen på något sätt.
"Kirunatrilogin" kallar Anna Kuru sina tre böcker om Allis, en kvinna som mer eller mindre oförskyllt har döden i sina fotspår. Visst kan man säga att de personer hon tar livet av förtjänar det på ett vis, men i denna den tredje boken "Gryningsjakten" blir jag aningen trött på henne. Jag tycker att hon borde fatta bättre vad hon ställer till med när hon ändå är så klok i övrigt. Men en läsvärd berättelse blir det, inte minst för skildringen av det nordligaste Sverige, med Kiruna som epicentrum. Den centrala älgjakten är precist fångad.
