Lite som ett Bright Eyes på valium, De Vahl undviker dock totalt de elektriska, omskakande urladdningar som Bright Eyes-ledaren Conor Oberst ägnar sig åt. Ändock når han ganska långt, musiken är bitvis svidande vacker, som i den instrumentala "Folke Fridell" och i titelspåret "Friendly Fire".
Över hela skivan finns en varm och inbjudande atmosfär och den som inte faller i sömn av det stillastående tempot har en fin musikstund framför sig. En stark trea.
Varmt och inbjudande
Erik De Vahl plockar lätt på sin gitarr medan ett lätt electronica -brus knastrar i bakgrunden. "Friendly Fire", De Vahls andra album, är en av de tystare skivorna som jag någonsin har hört. Eriks röst är ofta inte mer än en viskning, och allting är väldigt nedtonat och meditativt.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fakta
POP
Erik De Vahl
"Friendly Fire"
(Service/Border)